Lämna mig inte

11. Please don't kill me

"Vart ska vi egentligen?" Jag sätter mig i passagerarsätet och slänger igen bildörren.

"Jag har inte sagt att du får sitta där." Andrew sätter i nyckeln och vrider om så att motorn startar.

"Men varför ska jag sitta i baksätet nu? Ingen kommer att misstänka att jag har blivit misshandlad och kidnappad när jag ser ut så här." Jag gör en gest mot mitt ansikte.

Min blåtira är nästan borta och de flesta skrapsåren har läkt bra så utifrån mitt ansikte kan man inte ana någonting. Min mage ser dock ännu värre ut nu än innan men den är det ju ingen som ser.

"Du får det att låta så illa." Muttrar han medan han gasar ut från motellets lilla parkering.

"Vadå får det att låta?! Det var ju precis vad som hände! Är inte det illa enligt dig?!" Ilskan bubblar upp inom mig; hur kan han få det att låta som om det är jag som överdriver?!

"Okej okej, det var inte så jag menade, ta det lugnt." Han ger mig en snabb blick innan han återgår till att hålla blicken fäst på vägen.

"Ta det lugnt?! Jag tycker att jag har tagit det tillräckligt lugnt redan! Du har för fan kidnappat mig och jag har inte gjort mycket motstånd alls den senaste tiden! Vad mer förväntar du dig av mig?! Vet du vad, jag har varit alldeles för snäll mot dig! Men det kan jag lova dig att det ska bli ändring på!"

Jag kan inte hindra ilskan längre. Vad fan håller jag på med egentligen? Han har kidnappat mig och jag har låtit honom köpa kläder åt mig, jag har delat rum med honom, åkt runt med honom i den här bilen... Jag borde göra mer motstånd, försöka bli fri och rymma härifrån.

"Jag vet att du har blivit illa behandlad men det finns en god mening med alltihop. Det kanske inte är så lätt att förstå men det finns en bra anledning till allt-"

"Stanna bilen." Min röst är lugn men hård och min blick är envist fäst på vägen framför oss. Jag tänker inte åka någonstans med honom mer; jag har fått nog nu. Hur fan skulle det kunna finnas en bra anledning till att kidnappa mig och behandla mig så här?!

"Sam"

Att han säger mitt namn får mig ur balans ett par sekunder men jag återhämtar mig snabbt.

"Stanna. Bilen." Jag spottar ut orden mellan hårt hopbitna käkar men han bryr sig inte ett dugg om vad jag säger utan kör bara vidare.

"Jag tror inte att det är mig du är arg på egentligen." Hans ord får mig att misstroget vända mig mot honom. "Jag tror att du är arg på dig själv för att du har tillåtit dig att vara underlägsen för länge." Fortsätter han och jag fnyser förolämpat till.

"Jag har inte tillåtit mig att vara underlägsen! Jag är arg på dig för allt som du har gjort mot mig; är det så jävla konstigt?!"

Jag kan inte fatta att han försöker skylla det här på mig; det är han som är boven här.

"Jag har behandlat dig bättre, precis som du sa. Tror du inte att en kidnappare skulle bry sig lite mindre om dig än vad jag har gjort? Du har fått mat, du har fått duscha och du har till och med fått nya kläder." Han ser menande på mig och jag rynkar pannan av både ilska och förvirring.

Försöker han säga att han inte är en kidnappare? Det är en av de dummaste ursäkter jag hört; han är absolut en kidnappare och jag glömmer inte hur han behandlade mig i början. Den här nya sidan av honom har bara funnits i ett par dagar.

"Jag vet att du behöver mig till någon sjuk grej så det är klart att du måste se till att jag är hyfsat okej då; det betyder inte att jag accepterar vad du har gjort mot mig." Jag stirrar ut genom fönstret för att slippa möta hans blick igen; just nu gör han mig så förbannad att jag inte orkar se honom.