Lämna mig inte

28. Maybe I'm not an angel either

"Samantha?" Andrews röst låter smått panikslagen och jag känner hur hans armar sänker ner mig mot marken.

Jag svimmade bara av ett par sekunder men det var tillräckligt för att släcka allt hopp vi hade. Hur ska vi nu kunna ta oss härifrån?

Vi står mitt ute i en öken och jag kan inte gå, knappt ens stå. Visst vägen är inte så långt borta, men vi kan inte gå tillbaka dit; det är alldeles för farligt. Männen tappade bort oss en stund - tillräckligt länge för att vi skulle kunna ta oss hit - men det kommer förmodligen inte att dröja länge innan de får syn på bilen och vet att vi är här ute någonstans och om vi fortfarande inte har kommit längre än så här då så är vi körda.

"Jag är okej." Jag krånglar mig ur hans grepp och lägger mig på sidan samtidigt som jag försiktigt stödjer mig på ena armbågen.

"Förlåt...för att jag tvingade dig att testa kryckorna." Han ser på mig med en skyldig min.

"Det är lugnt, du ville bara hitta en lösning, tyvärr så gick det inte." Svarar jag med en uppgiven suck.

"Vi får sova här i natt och så får vi hitta en ny lösning imorgon." Säger han efter några sekunders tystnad.

Jag mumlar bara något svagt till svar innan jag drar upp benen så att jag ligger i fosterställning. Han försöker bara att hålla stämningen uppe; han vet lika väl som jag att det inte finns någon annan lösning. Om inte jag kan gå kommer vi inte att kunna ta oss vidare. Han är väldigt stark men inte ens han skulle klara att bära både mig och ryggsäckarna en längre sträcka; det går helt enkelt inte.

Solen har gått ner men det är fortfarande kvavt ute och gruset är vasst mot huden. Jag ser inte vad Andrew gör eftersom jag ligger med ryggen till men jag antar att han också lägger sig ner någonstans bakom mig.

Det börjar bli rätt så mörkt ute nu så jag tror att det är ganska sent, men jag har ingen klocka att kolla tiden på. Trots att skottskadan och förlusten av så mycket blod gör mig svag känner jag mig inte ett dugg sömnig nu; allt jag kan koncentrera mig på är stenarna som skär in i huden genom mina tunna klädesplagg och värmen som får mitt hår att klistra sig mot pannan. Dessutom känner jag mig väldigt uppgiven och allt hopp jag hade är försvunnet; vårt enda alternativ är att stanna kvar här tills jag klarar av att gå och chansen att männen inte hinner upptäcka oss innan dess är väldigt liten.

***

Jag vrider på mig och känner stenar skrapa mot mina bara armar. Solen skiner rakt ner på mig och huden känns brännhet.

Jag öppnar ögonen och sätter mig försiktigt upp. Jag känner mig genast lite yr men världen stillar sig snabbt igen och jag ser mig omkring efter väskorna. Min mun är torr som sandpapper och det känns som om tuggan har klistrats fast i gommen; jag behöver vatten, och det nu. Jag tror aldrig att jag har varit såhär törstig, inte ens när Andrew vägrade ge mig något att äta eller dricka under flera dagar.

"Här" Andrew kastar en vattenflaska till mig när han inser vad jag är ute efter och jag fångar den i luften innan jag snabbt för den till läpparna.

Vattnet som sköljer ner genom min strupe är alldeles ljummet men det är ändå vätande och det känns direkt som om jag har återupplivats.

Jag sätter ner flaskan på marken bredvid mig och lutar huvudet bakåt samtidigt som jag tar ett djupt andetag.

"Hur mår du?"