Lämna mig inte

43. I'm back

Jag hör Andrews steg bakom mig och känner sedan hans armar slingra sig om min midja. Jag vänder mig mot honom och ler stort.

"Hur är det?" Han ler mot mig och jag vill bara drunkna i hans intensivt gröna ögon.

"Bara bra." Jag ställer mig på tå för att kyssa honom.

Hans mjuka läppar pressas mot mina och jag särar försiktigt på läpparna. När våra tungor snuddar vid varandra går en stöt genom hela min kropp och hans armar drar mig tätare intill honom. Jag lägger ena handen om hans nacke och pressar mig mot honom samtidigt som våra läppar synkas samman i en sagolik kyss.

Han går framåt så att jag tvingas ta några steg bakåt och sedan känner jag sängen ta emot bakom mig. Vi dunsar ner på den utan att bryta kontakten mellan våra läppar. Hans ena hand vilar på mitt lår medan mina händer far upp över hans rygg, till hans nacke, till hans överarmar och tillbaka igen. Det är som att jag inte kan röra honom tillräckligt, jag bara måste ha mer.

Han för undan mitt hår från min nacke och böjer sig ner över mig. Han placerar kyssar över mina nyckelben och upp längs sidan av halsen. Kyssarna gör mig galen; man brukar ju säga att man får fjärilar i magen men jag tror fan att jag har ett helt zoo där inne.

Jag öppnar ögonen och får se hans ögon precis framför mig. Jag bara ser in i dem utan att säga någonting och jag känner bara otroligt starkt hur mycket jag tycker om honom, mer än vad jag trodde var möjligt.

"Jag älskar dig." Jag ser andlöst in i hans ögon och tänker knappt på vad jag säger, det bara kommer automatiskt.

"Jag älskar dig också, Samantha." Han ser mig allvarligt i ögonen ett ögonblick innan jag drar ner honom över mig och pressar mina läppar mot hans igen.

Jag trodde inte att det var möjligt att känna så här för en annan människa. Jag trodde inte att det var möjligt att känna något så här starkt överhuvudtaget. Den här känslan...den tar över mig. Jag blir alldeles uppslukad av den. Men jag låter den göra det; förut har jag gjort allt för att undvika att bli för fäst vid någon - det leder bara till att man blir sårad - men nu struntar jag i det. Jag tror inte att Andrew kommer att svika mig, jag tror faktiskt inte det.

***

"Andrew, va fan!" Jag stirrar på mig själv i spegeln framför mig.

"Vad är det?" Andrew dyker upp i dörröppningen till vänster om mig och jag vänder mig anklagande mot honom.

"Det här!" Jag pekar på min hals.

"Det här är ditt fel! Hur fan ska jag kunna gå ut sådan här?!"

Hans läppar börjar sakta formas till ett leende när han ser märkena på min hals.

"Det gör inget, då ser alla att vi har haft det bra i alla fall." Han lägger ena armen om mina axlar och kysser mig på kinden.

"Du..." Jag skakar leendes på huvudet.

Jag kysser honom snabbt på munnen innan jag tränger mig förbi honom ut i rummet igen. Vi är på ett motellrum några mil ifrån mitt hem. Huvudkontoret ligger en bra bit härifrån så bestämde oss för att stanna här igår kväll så att vi kunde åka vidare idag istället. Det är ett litet rum, med endast en dubbelsäng och två nattduksbord. Allting är väldigt enkelt men det gör inget, vi skulle ju som sagt bara vara här över natten.

Jag plockar upp en kofta som jag fick av samma tjej som gav mig de andra kläderna. Jag lägger den över armen och knyter sedan på mig mina gympaskor.

"Är du klar eller?" Jag ropar till Andrew medan jag går mot dörren som leder ut till korridoren.

"Japp" Han kommer ut ur badrummet och följer med mig ut genom dörren.