Lämna mig inte

20. The day everything changed

Fortsättning Flashback (14 år tidigare)

"Vi åker in till stan en sväng så får du vara med farfar så länge." Mamman kysser Samantha i pannan och reser sig sedan upp.

Samanthas farfar - Bryan - kom till Niagarafallen för en stund sedan för att träffa Samanthas familj. Nu har föräldrarna bestämt sig för att gå på stan ett par timmar och Samantha och hennes farfar ska hitta på något annat roligt så länge.

Samantha och hennes föräldrar har precis tagit ett foto som så småningom kommer att sitta på kylskåpet i Samanthas lägenhet. De har haft en underbar dag än så länge och nu skiljs de åt i tron att det ska fortsätta så; så fel man kan ha ibland.

"Vill du ha en glass?" Frågar Samanthas farfar med sin raspiga röst som låter som gamlingars röster brukar göra.

"Ja!" Utbrister hon och börjar exalterat att studsa upp och ner.

De går iväg hand i hand och stannar vid en kiosk där hon får välja precis vad hon vill. Det blir en kula jordgubb och en kula choklad; precis som vanligt, det är smaker som hon inte tröttnar på.

Bryan lovar att de ska gå på en fin restaurang senare allihop och äta middag tillsammans, men så skulle det inte alls bli; det var det dock ingen som visste då.

***

Efter några timmar på en stor djurpark sätter sig Samantha och hennes farfar på en bänk för att ringa upp hennes föräldrar. Signalerna går fram till pappan, men ingen svarar.

Efter ytterligare några försök ringer istället telefonen, men det är mamman som ringer; eller det är i alla fall vad de tror, men det visar sig vara någon annan som ringer från mammans mobil.

"Hej, vad bra att du ring-" Börjar Bryan men avbryter sig när han hör stimmet från bakgrunden; folk ropar på varandra och apparater piper. "Var är ni?" Frågar han förvirrat.

"Jag är ledsen men det är inte Susan som ringer." Säger en röst dämpat i telefonen.

"Jaså, vem är det då?" Frågar han och lägger pannan i djupa veck.

"Jag är en sjuksköterska från..." Sjukhusets namn dränks i en massa rop från bakgrunden. "Jag är ledsen men jag har dåliga nyheter gällande Susan och David." Hennes sorgsna, medlidsamma röst får Bryan att stelna till och oroligt hålla andan.

"De...de har råkat ut för en olycka." Vid yttrandet av de här orden ställer sig Bryan upp och Samantha tittar förvirrat på honom; hon kan inte förstå vad det är som får honom att se så rädd ut.

"De körde längs den stora motorvägen från Niagarafallen när plötsligt en lastbil svängde ut framför dem och de- de hann inte stanna..." Sköterskan låter väldigt ledsen och medkännande men Bryan hör inte på; telefonen ligger på gruset efter att ha glidit ur hans hand.

"Farfar? Farfar? Vad är det?" Samantha ser upp på sin farfar och börjar känna sig lite orolig själv också; så här har hon aldrig sett honom.

Hon böjer sig ner och plockar upp den tappade telefonen och sätter den prövande mot örat.

"Hallå?" Den lilla flickans röst i telefonen får sköterskan att brista ut i gråt. Det har hänt olyckor förut men vid just sådana här tillfällen, då en i familjen blir lämnad ensam och ovetandes är extra hemska. Att det bara är ett litet barn får sköterskans behärskning att brytas.