4. Some memories never fade

2.3K 75 27
                                    

Jag kommer ihåg att jag gick till träningshallen den där morgonen efter att Simon hade lämnat mig. Han var den siste killen som jag hade en relation med - om man ens kan kalla det för en relation - efter det har jag inte haft tillräckligt med förtroende för någon för att ge dem en chans. Det stör mig att jag fortfarande kommer ihåg hans namn; det har gått ett år och han glömde mitt namn efter en natt, ironiskt va?

Det var rätt så tidigt när jag kom till träningshallen så jag fick ha den för mig själv; det var bra för jag hade ingen lust att träffa någon just då.

~~~

Jag tänder inne i boxningsrummet och släpper bagen intill väggen innan jag går fram till säcken som hänger i mitten av rummet. Ilskan bubblar fortfarande inom mig eftersom jag inte har tillåtit mig själv att få något utbrott och jag går ut hårt mot säcken med en gång.

Ett slag

Ett till

Hårdare

Snabbare

Argare

Jag slår på säcken med all min kraft och riktar in allt fokus på slagen. Jag känner redan hur det bränner över knogarna som vanligtvis brukar vara skyddade av vantar. Jag struntade i dem nu för jag behöver känna smärtan, jag har inget självskadebeteende eller så men just nu behöver jag bara känna; jag måste känna något, något annat än ilskan och besvikelsen inom mig, jag måste leda bort tankarna.

Jag sparkar till säcken mellan slagen och den hinner knappt komma tillbaka förrän jag fått den att flyga bakåt igen.

Slag. Slag. Slag.

Spark.

Slag. Slag, Slag.

Spark.

När svetten rinner om mig och benen viker sig av ansträngningen lägger jag mig ner. Mjölksyran bränner i armarna och händerna är blodiga efter alla slag. Pulsen går ut i hela min kropp och jag riktigt känner hur hela kroppen bultar. Jag vet inte hur länge jag har hållit på och jag bryr mig inte heller; det här var precis vad jag behövde. Jag mår mycket bättre nu och ilskan har runnit av mig. Jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan boxningen, jag skulle förmodligen ha varit fattig på grund av att jag hade varit tvungen att köpa ny inredning efter varje utbrott.

Jag kryper bort till väskan som står ett par meter ifrån mig och letar fram vattenflaskan som jag klokt nog lyckades få med mig. Jag låter det kalla vattnet rinna ner längs strupen och svalka min torra mun och slutar inte dricka förrän flaskan är tom. Det gör ont i hela kroppen när jag reser mig upp för att plocka ihop mina saker, men jag känner mig som en ny människa nu, ingen kommer att kunna göra mig illa igen för jag kommer inte att tillåta det.

~~~

Jag skjuter återigen bort tankarna. Jag vet inte varför de kommer tillbaka just nu, kanske för att jag för första gången på över ett år vaknade upp hos en kille igen efter att jag lovat mig själv att inte lita på någon. Skillnaden den här gången var bara att jag sov i hans trädgård istället...

Jag tänkte åka tillbaka till Max idag för att lämna kläderna som jag fick låna igår. Jag la mig på sängen med en gång när jag kom hem igår och sedan sov jag hela dagen så jag fick inte särskilt mycket gjort. Jag ser faktiskt fram emot att träffa honom igen, det var något med honom som verkade så...ärligt. Han verkade inte vara en sådan där kille som bara utnyttjar en och sedan sticker. Men det betyder inte att jag har ändrat mig, jag står fast vid mitt löfte från den där dagen för ett år sedan; inga killar så länge jag inte är helt säker på att de bara har goda avsikter.

Lämna mig inteWhere stories live. Discover now