13. Just another walk with my kidnapper

1.6K 55 16
                                    

"Menar du det du säger när du pratar i sömnen?"

Jag stelnar till och ser misstänksamt på honom. Vad menar han? Har jag sagt något i natt?

"Hur så?" Frågar jag sakta.

"Inga frågor än, det är du som ska svara." Han ser på mig med ena mungipan uppdragen en aning och blicken talar om att han njuter av att reta mig.

"Hur ska jag ens kunna svara på det om jag inte vet vad jag har sagt?!" Utbrister jag och slår ut med armarna.

"Du pratade med någon...Madison tror jag att du sa. Du sa att en läskig kille har kidnappat dig och att det är något skumt med honom. Lite senare sa du att han säkert var en mördare också." Andrew flinar stort mot mig nu.

"Det där menade jag definitivt." Jag ler tillbaka mot honom. Jag hatar att jag pratar i sömnen för jag gillar inte att inte ha kontroll över vad jag säger men det där kunde han lika gärna få höra; det kanske kan få honom att fatta vad jag tycker om honom.

"En mördare? Är det vad du tror om mig?" Han flinar inte längre utan ser intensivt på mig istället. Först tycktes han road över vad jag hade sagt men nu verkar det sjunka in att jag faktiskt på allvar skulle kunna föreställa mig honom som en mördare.

"Tja, du siktade på mig med en laddad pistol och det är inte särskilt långt ifrån." Jag ser menande på honom men han fortsätter bara att se intensivt på mig.

"Jag tänkte aldrig döda dig och jag har aldrig dödat någon annan heller." Han ser faktiskt rätt så förolämpad ut, men det är inget som jag bryr mig om; hur ska jag kunna veta vad han är kapabel till? Och vad är det som säger att han inte står och ljuger mig rakt upp i ansiktet nu?

"Visst" Jag börjar gå igen utan att se på honom.

"Det är sant! Jag är ingen mördare och jag insåg inte att det var så du såg på mig." Han kommer upp bredvid mig igen men jag har blicken fäst längre fram på vägen.

"Du siktar på mig med pistol med fingret vilandes på avtryckaren men det är lugnt, jag ser dig ändå som en bra vän." Svarar jag sarkastiskt och ger honom en blick.

Han säger inget mer och en tystnad breder ut sig mellan oss medan vi går. Seriöst, vad tror han egentligen? Att han ska bli betraktad som en ängel trots att han bara var en pytteliten bit ifrån att döda mig? Att jag ska lita på honom efter hur han har behandlat mig?

"Så...varför vill du locka hit killarna?" Jag vänder mig mot honom igen efter några minuters tystnad.

"Jag har ju redan sagt att jag inte kan svara på det."

"Tro inte att leken är slut när du bara har ställt en fråga. Nu är det min tur och det är din skyldighet att svara." Jag ser strängt på honom medan vi fortsätter att gå. Naturen ser likadan ut överallt här och jag börjar undra hur långt vi måste gå innan vi kommer tillbaka till civilisationen igen; får jag inte vatten snart kommer jag att dö av uttorkning. Jag känner hur min energi redan börjar sippra ut på grund av värmen.

"Okej då." Han tar en djup suck innan han börjar prata igen. "De är med i en större kriminell organisation som gör en massa olagliga saker bara för skojs skull och mitt uppdrag är att ta fast dem. Dessutom har jag ett pris på mitt huvud i den där världen så de är ute efter mig också och jag måste ta fast dem både för min egen och för andras skull. Det finns fler som precis som jag har pris på sina huvuden och om inte det här gänget tas fast kanske det kommer att gå väldigt illa för oss allihop." Han ser allvarlig ut när han pratar och hans blick är fäst på en punkt långt framför oss.

Lämna mig inteWhere stories live. Discover now