Lämna mig inte

10. Nice hoodie btw ;)

"Tänker du ge mig mat den här gången eller är det dags att svälta mig igen?" Min röst är ironisk när jag lutar mig fram mellan sätena.

Vi har precis stannat utanför Mcdonalds och jag har inte ätit något sedan igår då jag fick hamburgaren. Ärligt talat blev jag inte ens särskilt mätt för den var väldigt liten och när kidnapparen stannade för att äta på kvällen fick jag ingen mat. Inte heller i morse fick jag något och jag är rädd att jag ska behöva gå igenom hela processen en gång till.

"Du kan få en hamburgare och vatten, men inget mer." Han öppnar bildörren för att stiga ur och jag skiner genast upp; resan suger fortfarande men det är i alla fall bättre än att vara utan mat också.

"Kan jag inte följa med?" Frågar jag ivrigt. Jag skulle göra vad som helst för att få lämna den här bilen snart; även om det bara är för några minuter.

"Glöm det. Du kan inte visa dig så där." Han granskar mig från topp till tå och jag rynkar pannan. Hur ser jag ut egentligen? Jag har inte sett mig själv i spegeln under hela tiden som jag har varit i bilen och nu när han säger det inser jag att jag borde se ganska hemsk ut. Efter kvällen på caféet vore det konstigt om jag inte har några märken alls på kroppen.

Han vrider backspegeln åt mitt håll så att jag kan se mig själv och jag drar häftigt efter andan; jag har en stor blåtira runt ena ögat och jag är blodig i pannan, dessutom har jag stora blodbristningar runt halsen efter ett stryptag.

Åh just det, glömde jag säga att mitt hår ser ut som ett fågelbo?

"Shit" Jag rör försiktigt med fingrarna vid märkena på halsen och inser att det är ganska ömt. "Det var värre än jag trodde."

Jag kan inte slita blicken från spegeln; det är som om det vore en annan människa som stirrar tillbaka på mig; jag har mörka ringar under ögonen och kinderna ser insjunkna ut.

När kidnapparen bestämmer sig för att det inte finns något mer att säga går han iväg och lämnar mig chockad kvar i bilen. Jag fingrar på tröjans nedre kant ett tag innan jag bestämmer mig för att dra upp den; jag vågar inte riktigt föreställa mig hur min mage ser ut men jag måste ändå ta reda på det; jag har fortfarande jätteont och det borde synas.

Jag drar upp tröjan och får se ett stort blåmärke täcka större delen av magen; det är både gult och blått och det ser riktigt illa ut. Det förvånar mig ändå inte; bara att sitta upp gör väldigt ont och det var en hård smäll jag fick. Förutom det har jag inte fler skador, men det är redan mer än tillräckligt. Min hand är också skadad; tummen är inte svullen längre men den gör fortfarande ont; jag har förmodligen bara stukat den.

Jag undrar fortfarande var de andra männen är men jag törs inte fråga igen. Dessutom är jag bara glad att de inte är här; han som är här verkar inte lika farlig som dem, vilket är ganska ironiskt i och med att han såg till att jag varken fick mat eller vatten, han tänkte droga mig, han lät mig ligga i en skåpbil och slå mig halvt fördärvad och han har hotat mig med pistol. Ändå känns han mer mänsklig på något sätt, men det betyder absolut inte att jag inte är rädd för honom; han har som sagt pistolen och det kan ha varit han som knuffade mig när jag vände ryggen till på caféet. Dock vet jag att han inte har slagit mig för det var det de andra tre som gjorde; eller i alla fall två av dem; det var ganska svårt att hålla koll på fyra stycken när allting hände så snabbt.

Efter en stund ser jag honom komma tillbaka med en Mcdonaldspåse i ena handen och ett par muggar i den andra. Jag öppnar försiktigt bildörren när jag ser att han ändå inte kan ta fram pistolen.

"Kan jag inte få stå ute och äta åtminstone? Min rumpa kommer att bli helt platt av allt sittande." Jag lutar mig ut genom den halvt öppna dörren och ser på honom med vad jag hoppas ser ut som valpögon.