Lämna mig inte

12. Such a beautiful couple, don't you think?

Bild på Andrew! Någon som känner igen honom? ;)

----***----

När vi går in i hotellrummet på sjunde våningen försvinner en del av rädslan och ersätts istället av beundran. Rummet vi står i är stort och ljust. Väggen rakt framför oss är täckt av glasfönster från golv till tak och de andra väggarna är målade vita. I botre delen av rummet står en stor dubbelsäng med vita lakan och till höger om oss finns en stor platt-tv och en grå soffa. Det är inte överdrivet lyxigt men det är betydligt finare än motellet.

Jag går in i badrummet till vänster om hallen och får se mig själv i en stor spegel som går horisontellt över handfatet och bänken. När jag får se att jag fortfarande har på mig Andrews kofta tar jag av mig den och hänger upp den på en krok. Usch, varför hade jag ens på mig den?

I ena hörnet av badrummet finns en stor dusch och väggarna är täckta av vitt kakel medan golvet har ett ljusgrått kakel. Jag fascineras över att han har checkat in på ett sådant här fint ställe; han kunde ha nöjt sig med något litet motell som förra gången. Men det är självklart för hans egen skull som han har sett till att hitta något finare nu.

"Hur länge ska vi stanna här?" Jag går ut till det stora rummet igen med nytt mod. Visst skrämde han mig rejält, men han sa också att han inte ville döda mig vilket betyder att jag borde vara ganska säker i alla fall.

"Det beror på när de kommer, det tar förmodligen några dagar." Han slår på tv:n och sjunker ner i soffan med en suck.

"Vadå, tänker du bara låta dem komma hit och ta mig?" Jag väntar spänt på vad han ska svara; inte tänker han väl vara så elak?

"Nej dummer, de vet bara att vi är i Phoenix, inte var i Phoenix." Han lägger upp benen på bordet framför soffan och zappar runt bland kanalerna.

"Men vad ska vi göra då?" Jag känner mig återigen väldigt otålig över att inte få svar på någonting; jag hatar att bara gå runt och inte veta vad som pågår.

"Du, jag är väldigt trött på dina frågor. Kan du inte bara hålla käften en stund?" Han vänder sig mot mig samtidigt som jag förolämpat drar efter andan.

Först tänker jag säga något dumt tillbaka men sedan bestämmer jag mig för att vara tyst istället. Om det är så han vill ha det ska han få det så också, vänta bara.

***

"Jag tänkte att vi kunde gå ner och äta i restaurangen där nere." Andrew stänger av tv:n och reser sig upp ur soffan. Vi har suttit här i två timmar nu utan att utbyta ett ord med varandra och jag har suttit på sängen hela tiden bara för att vara så långt ifrån honom som möjligt.

"Hallå?" Han stannar framför mig men jag undviker envist hans blick.

"Ska du ha något eller?"

"Sam?"

"Säg inte att du tänker sitta och tjura hela tiden." Hans röst är otålig men jag rör mig inte en millimeter.

"Du får välja vad du vill från menyn."

"Menar du det?" Jag ser upp och möter hans blick vilket får ett leende att breda ut sig på hans läppar.

"Jag visste att det skulle funka att locka med mat." Han flinar och räcker mig sin hand men jag reser mig upp utan att låtsas om hans erbjudande till hjälp.