Lämna mig inte

15. Two pieces fall into place and a few others are created

"Varför?" Jag ser intensivt på Andrew som sitter på andra sidan bordet på det stora caféet.

Jag har förstått att det är mig det där gänget vill ha; jag menar, kom igen jag är trots allt lockbete så något måste det ju vara som gör att de vill åt mig.

Men vad jag inte förstår är varför. Varför vill de ha tag på mig?

Jag känner inte ens de här killarna och ändå är det något med mig som gör att de åker tvärs över USA. Det är såklart inte bara för min skull, men det är nog en viktig del. De är även ute efter Andrew av någon anledning som jag fortfarande inte förstår riktigt. Han berättade att han och några andra - som jag för övrigt inte har en aning om vilka de är - har i uppdrag att ta fast det här gänget och därför har de fått ett pris på sina huvuden och brottslingarna är mer än villiga att stoppa dem.

Andrew berättade mer för mig igår än vad han har gjort någon gång tidigare men ändå finns det så många obesvarade frågor kvar. Jag vet fortfarande inte vem han är eller varför han har sådana här konstiga uppdrag; jag vet inte heller varför gänget vill åt mig eller hur jag lyckades dras in i det här överhuvudtaget.

Det som jag undrar mest över är ändå varför Andrew har förändrats så mycket. Först var han sur hela tiden och betedde sig riktigt otrevligt mot mig; till och med hotfullt ibland. Men nu skämtar vi med varandra till och från och kan till och med skratta tillsammans. Jag ska inte säga att det känns naturligt för det gör det inte; tänk dig själv att gå runt och skratta tillsammans med mannen som har kidnappat dig; men det känns ändå bättre än att vara rädd för honom hela tiden. Men varför har han förändrats? Varför är han snällare mot mig? Är det för att något fruktansvärt snart kommer att hända? Har han dåligt samvete för att han kommer att överlämna mig till dem?

"Vi borde inte prata om det här." Andrew ser menande på det gamla paret vid bordet bredvid som - inte så diskret - ser åt vårt håll. De undrar säkert vad det är vi pratar om som fick all färg att försvinna från mitt ansikte.

"Men du kan berätta sedan...?" Jag ser hoppfullt på honom; jag vill verkligen veta varför de är ute efter mig.

"Vi får se." Han har återgått till sin uttryckslösa min och plötsligt blir jag rädd att han ska sätta upp den där väggen runt mig igen. För det är så det är; han sätter inte upp en vägg runt sig själv utan runt mig; han isolerar mig från omvärlden och vägrar låta mig veta vad som pågår.

Jag lägger ner besticken på tallriken och tar en liten klunk av vattnet. Min aptit har försvunnit nu och jag tror inte att jag klarar av att äta mer trots att jag har halva mackan kvar.

Ännu en gång har jag slagits av allvaret. Här har jag gått runt och skrattat tillsammans med mannen som kidnappade mig! Hur kan jag tillåta mig själv att ha kul i den här mannens sällskap?! Och med hela min framtid liggandes i hans händer? Hur kan jag låta detta ske?! Jag borde göra mer motstånd. Jag kanske dör om ett par dagar; jag kanske dör imorgon, kanske redan ikväll! Jag har ingen aning om vad som kommer att hända med mig och här går jag runt och behandlar Andrew som en normal människa!

"Ska du inte ha mer?" Andrew ser undrandes på mackan på min tallrik.

"Nej, jag är inte hungrig." Mumlar jag.

"Jag går till badrummet." Jag reser mig upp och försöker att gå till toaletterna så lugnt jag kan.

Jag tänker rymma. Det måste väl gå på något sätt, eller?