21. Where is Sam?

1.2K 49 11
                                    

Madisons pov

Jag knyter fast förklädet runt höfterna och rättar till håret lite innan jag stänger igen skåpet som jag har mina grejer i. När jag är på väg ut till caféet vänder jag om och går tillbaka till spegeln. Jag letar i fickan efter mitt läppstift och stryker sedan på ett lager på läpparna; det är nude-färgat; min favorit.

Jag går ut till caféet och ställer mig bakom disken i väntan på att de första kunderna ska komma. Vi har precis öppnat så ingen har hunnit dyka upp än.

Jag ser på jacket i bänken vid kassan och det hugger till i bröstet. Det där märket skapades natten då Sam försvann; jag vet inte hur det skapades, jag vet bara att det inte var där innan. Jag har ingen aning om var hon har tagit vägen; om hon bara hade försvunnit hade jag inte varit så orolig för det hade varit typiskt henne att bara sticka iväg ett tag av ren impuls; men jag såg hur det såg ut här på caféet dagen efter; någon eller några måste ha kommit hit och hon kan absolut inte ha följt med dem frivilligt så som det såg ut här.

Jag var inte den som kom hit först men polisen hade spärrat av området så det var orört när jag kom hit. Polisen har redan gett upp letandet efter henne och det gör mig så himla arg. De säger att de omöjligt kan hitta henne när det inte finns ett enda spår lämnat och att de redan har sökt igenom ett stort område runt om staden men att de inte har funnit några ledtrådar; hon kan vara precis var som helst. Men jag tycker ändå att det är fel av dem att sluta så här tidigt; hon har varit borta i lite mer än en månad och de gav upp för en vecka sedan.

Tiden har gått långsamt men nu har en hel månad passerat och Sam har fortfarande inte dykt upp; det är först nu jag har insett hur lite jag faktiskt vet om henne. Jag vet bara sådana där basgrejer, som var hon gick i skolan, vad hon pluggade, vilken favoritfärg hon har och så vidare. Men jag känner inte till något övrigt om hennes liv; inget från hennes barndom, inget om hennes vänner, inget om vem hon egentligen är. Vi har inte varit så nära vänner så vi har mest snackat här på jobbet och inte riktigt lärt känna varandra ordentligt.

Vi träffades en dag då vi var ute på stan och sedan gick på fest tillsammans och då tror jag att vi båda insåg att vi skulle kunna bli rätt så bra vänner; men sedan hann vi aldrig träffas ute något mer. Helt plötsligt var hon bara borta.

Det skrämmer mig så mycket att inte veta var hon är eller med vem hon är; jag vet inte ens om hon lever. Jag brukar försöka undvika att tänka på det, tanken på att hon är...att hon inte finns längre får det att knyta sig i bröstet. Trots att jag inte kände henne jätteväl betydde hon ändå mycket för mig; det gjorde hon för alla; Sam är en sådan tjej som man inte kan undgå att tycka om; hon är impulsiv, rolig och allmänt uppiggande för alla i hennes närhet. Hon har liksom alltid energi och vet vad hon ska säga för att pigga upp folk. Det har hänt flera gånger att kunder har kommit fram och frågat om hon har slutat eller var hon har tagit vägen och det är lika jobbigt varje gång att tala om att hon förmodligen har blivit kidnappad.

"Ursäkta?" En kund väcker mig ur mina tankar och jag blinkar snabbt bort tårarna och klistrar på ett leende på läpparna. Jag är en väldigt känslig person; det spelar ingen roll om det är något som gör mig ledsen, glad eller rörd, jag har alltid lika nära till tårarna.

"Förlåt, vad sa du?" Jag ler mot kunden som ser medlidsamt på mig; hon är en stamkund här så hon vet hur mycket Sams försvinnande har påverkat mig.

"Jag sa att jag tar en semla och en kopp te, tack." Hon räcker fram kontanter till mig och jag lägger ner dem i kassan innan jag stänger igen den igen. Kassan var uppbruten när vi kom hit nästa morgon men de kan inte enbart ha kommit hit för att råna caféet; då skulle de inte ha tagit Sam med sig.

Lämna mig inteWhere stories live. Discover now