44. Please don't

917 39 19
                                    

Jag känner mig lycklig när jag vaknar. Jag känner mig lyckligare än vad jag gjort på länge.

Andrew och jag lagade middag tillsammans igår som vi åt här hemma i mitt lilla kök. Sedan tittade vi på en film och bara myste i soffan. Jag var tidigare orolig för hur det skulle bli att vara tillsammans med Andrew under normala förhållanden men det är jag inte längre, vi hade det jättebra igår och det känns bättre att vara med Andrew än vad jag någonsin kunnat föreställa mig.

Jag öppnar ögonen och förväntar mig att får se honom här bredvid mig i min stora dubbelsäng men istället ser jag bara skrynkliga lakan. Först hugger skräcken tag i mig; det kan inte hända igen. Men sedan inser jag att jag överreagerar, han är säkert bara på toa eller något; Andrew är inte som de andra killarna jag har varit med.

Jag reser mig upp och tar ner min vita, fluffiga morgonrock från kroken bakom dörren. Jag tar på mig den samtidigt som jag går ut ur mitt rum och bort till badrummet. Till min förvåning är det ledigt och han syns inte heller till i vardagsrummet.

Jag går bort till köket och när jag ser att även det är tomt börjar tankarna skena iväg som de alltid gjorde förut. Har jag blivit övergiven igen? Händer det ännu en gång? Kommer jag aldrig att få se honom igen?

Jag trodde att jag hade kommit ifrån den här ångesten men det har jag tydligen inte. Mitt hjärta slår hårt och fort i bröstet och min andning blir mycket snabbare än normalt. Jag känner hur mina händer börjar bli svettiga när jag långsamt kliver in i köket.

En vit, liten lapp som ligger på köksbordet fångar min blick och jag ser hur svarta prickar börjar dyka upp framför ögonen. Jag hyperventilerar när jag kommer fram till bordet; det får inte hända igen, det kan inte hända igen. Det står säkert bara att han har gått en runda eller något, han har inte lämnat mig, det kan han inte ha gjort.

Sveket var alltid stort även innan men då hade jag ändå bara umgåtts med killarna en kväll. Med Andrew är det annorlunda; jag har spenderat hela sommaren med honom och jag har blivit kär på riktigt. Han skulle inte överge mig.

Jag plockar upp lappen med darriga fingrar och trots att jag försöker intala mig själv att han bara har gått på en promenad eller något känns det som att jag redan vet vad jag kommer att få se på lappen.

Redan efter de första orden känner jag hur knäna viker sig under mig. Det börjar med: "Jag är ledsen, Samantha." Det kan aldrig komma något gott ur det.

Jag sjunker ner på golvet och försöker att läsa resten av texten på lappen men bokstäverna bara flyter runt och jag kan inte se vad det står. Mitt hjärta slår så hårt att det gör ont i bröstet och det känns som om min strupe knyter sig, jag kan inte andas.

De svarta prickarna framför ögonen vägrar att försvinna och hela rummet börjar plötsligt att snurra, runt, runt tills jag inte längre vet vad som är upp eller ner.

Kom igen Sam, du kan bättre än så här. Du har för fan inte ens läst lappen än.

Jag tar flera djupa, darriga andetag med slutna ögon och försöker att tänka på absolut ingenting. Mina händer håller ett hårt grepp om handtagen på köksskåpen och jag tvingar mig själv att fokusera på min andning.

Långsamt börjar min andning att återgå till det normala och rummet slutar att snurra. När jag vågar mig på att öppna ögonen har även de svarta fläckarna försvunnit och jag har lite mer kontroll över mig själv igen. Mitt hjärta slår fortfarande fort, om än inte lika snabbt som innan.

Jag plockar upp lappen som jag släppte på golvet bredvid mig och försöker mig på att läsa den igen. Det önskar jag att jag inte hade gjort.

Jag är ledsen, Samantha. Jag hatar att behöva göra det här men jag måste, tyvärr. Jag har åkt tillbaka till huvudkontoret och jag kommer att ta emot ett nytt uppdrag. Sök inte upp mig, gå vidare med ditt liv som om inget av det som hände den här sommaren hade hänt. Det blir bäst så. Förlåt.

Lämna mig inteWhere stories live. Discover now