Lämna mig inte

26. Feelings? They are always so confusing

Jag kastar mig fram mot mannen och ger honom ett knytnävsslag rakt i ansiktet. Han tar några chockade steg bakåt och håller handen för näsan där blodet redan flödar ut.

Innan han hinner göra något tar jag tag i hans axlar och knäar honom. När han böjer sig ner av smärta knuffar jag honom med så mycket kraft att han ramlar och sedan ger jag honom ett hårt slag mot tinningen med min pistol. Han blir stilla och jag ser mig hastigt om i korridoren så att ingen har sett mig.

När jag ser att kusten är klar rycker jag loss nyckelknippan från hans bälte; det här är precis vad jag behöver. Jag låser upp dörren bredvid hissdörrarna och finner en liten städskrubb där jag släpar in honom så att han inte kan göra något när han vaknar.

För att vara vakt var han inte särskilt bra på att försvara sig men det beror nog till stor del på chocken av attacken. Jag hatar att jag var tvungen att slå honom medvetslös men hellre det än att använda pistolen och jag var tvungen att röja undan hotet, han skulle ha kallat hit fler vakter med en gång annars.

Jag låser dörren till städskrubben och springer sedan bort mot dörren där jag såg Andrew stå tidigare. Egentligen är det en väldigt stor risk att öppna den nu för jag vet ju inte om han är ensam; jag vet ju faktist inte ens om han är där; men jag har inte så mycket till val och det är ett perfekt läge nu när ingen annan är här.

Jag provar nästan varenda nyckel innan den rätta äntligen glider in. Jag vrider om och öppnar dörren och duckar snabbt för att komma undan Andrews knytnäve.

"Är det såhär du tackar mig?" Frågar jag och rätar på mig igen när han chockad sänker handen.

Han ser väldigt överraskad ut men han ser ut att vara oskadd, inga blåtiror eller andra märken i ansiktet. Hans gröna ögon ser ner på mig som om jag skulle ha dött och återuppstått eller något, fast det kan man väl säga att jag har på sätt och vis.

"Samantha" han stirrar på mig och blinkar som om han inte kan tro sina ögon; det är väl förståeligt, han måste ju ha trott att jag var död.

"Andrew" härmar jag och niger framför honom.

Han kan inte låta bli att skratta trots att han är chockad. Jag vet att jag hanterar situationer som denna lite annorlunda - istället för att vara stressad och rädd är jag oseriös och skämtsam - men det är bara sådan jag blir; det kanske är ett sätt att hantera situationen utan att flippa ur.

"Du lever" han blir allvarlig igen och granskar mig uppifrån och ner som om han fortfarande inte kan tro att jag står här framför honom.

"Ett fall från tredje våningen är väl inget, jag klarade mig finfint." Svarar jag och ser ner på min kropp.

Han ser underligt på mig men jag tänker inte berätta hela historien om hur jag tog mig hit nu; jag prioriterar flykten just nu.

"Kom igen" jag rycker tag i hans arm och drar med honom ut ur rummet.

För att vara på den säkra sidan låser jag dörren igen bara för att det inte ska bli så tydligt att någon har varit här. Jag stoppar ner nycklarna i bh:n och springer bort till hissen med Andrew efter mig.

"Vänta" Andrew rycker tag i min arm för att få mig att stanna och lyssnar uppmärksamt efter något.

När jag lyssnar hör jag det också men det är inget jag oroar mig för; jag vet var det kommer ifrån.