Lämna mig inte

14. Do someone have a frying pan?

Vinden viner runt omkring mig och jag känner hur hela min kropp blir stel när jag inser vad som är på väg att hända.

Jag kommer aldrig att lyckas ta mig över till nästa hustak.

Allting går så snabbt. När Andrew vänder sig om och får se vad som är på väg att hända är det som om han fryser till is. Ena sekunden hoppar jag, nästa sekund flyger jag, sedan faller jag.

Jag lyckas ta tag med ena handen om kanten på hustaket och blir hängandes högt upp i luften. Jag törs inte titta ner och försöker att ta in att jag faktiskt fortfarande är vid liv; jag föll inte, jag hänger kvar.

Men mina fingrar glider långsamt nedåt och jag vet att jag inte kommer att klara mig särskilt länge; jag fick inget bra grepp. Jag slänger upp den andra armen mot kanten och lyckas få ett bättre grepp med den handen precis innan det andra greppet lossnar.

Plötsligt dyker Andrews huvud upp över kanten. Han andas lättad ut när han ser att jag är kvar och hans fingrar sluter sig genast om min handled.

Fastän att det måste vara väldigt tungt lyckas han lyfta upp mig utan problem. När jag ligger över kanten med benen fortfarande dinglandes utanför tar han tag om min midja och drar upp mig. Jag rullar över på rygg och andas snabbt och hysteriskt.

Det där var nära.

För nära.

Jag gillade kicken jag fick av de andra hoppen, men den här gången var det för mycket. Jag känner hur jag darrar i hela kroppen och när Andrew frågar om jag är okej klarar jag inte av att svara. Han sätter sig på huk bredvid mig och ser bekymrat på mig men allt jag kan göra är att stirra upp i himlen och andas snabbt ut och in.

Jag har aldrig fått sådan här panik innan, inte ens när Andrew var på väg att skjuta mig. Jag såg min död framför mig och jag var så säker på att jag inte skulle klara mig.

Jag vet inte hur många minuter som går innan jag klarar av att sätta mig upp igen. Jag börjar återhämta mig lite men jag känner mig fortfarande alldeles darrig i kroppen.

"Hur är det?" Andrew ser på mig med djupa rynkor mellan ögonbrynen.

"J-jag är okej...t-tror jag..." Jag tar ett djupt andetag och sluter ögonen en kort stund.

Jag lever.

Jag klarade mig faktiskt.

"J-jag trampade snett; jag trodde att det gick bra, men när jag kom fram till kanten..." Jag ryser och stänger munnen igen; jag vill inte tänka på det här mer.

"Kom" Andrew ställer sig upp och räcker mig sin hand.

Jag tar tag om den och låter honom dra upp mig. Hans hand är förvånansvärt varm; det är ganska kyligt ute nu och mina händer är iskalla, den som Andrew håller i känns ännu kallare mot hans varma hud.

När jag försöker ta ett steg framåt känner jag hur en ny stöt skjuter upp i min fot. Jag flämtar till och rycker tag i Andrew igen för att inte ramla. Han vänder sig om och ser först på mig och sedan ner på min fot som jag undviker att lägga någon vikt på.

"Låt mig se på den." Han sätter sig på huk igen och tar försiktigt av mig mina vita converse.

Jag har ena handen på hans axel medan han undersöker min fot så att jag inte ska trilla. När han drar foten uppåt far en kraftigare stöt upp genom mitt ben och jag skriker till.

"Jag tror att den har gått ur led." Andrew ser upp på mig med sina gröna ögon; till och med i mörkret ser det ut nästan som om de lyser.

"Jag ska dra den till rätta igen. Det är bättre än om den hade varit stukad; nu kommer det bara att göra ont en liten stund." Han ser på mig som för att vänta på min tillåtelse.