Lämna mig inte

17. Screw you

"Vi får vänta med planen; nu måste vi rymma."

Dammet yr runt bilen när vi kommer farandes längs grusvägen. Min högra hand är återigen fastklistrad vid dörrhandtaget; Andrews körning är inte mer stillsam än förra gången, men som tur är finns det inga andra bilar här i alla fall. Om gänget skulle komma efter oss nu skulle de se oss med en gång på flera meters avstånd; det finns inte ett enda träd i närheten utan naturen liknar mer en öken.

"Du kommer att ha ihjäl oss om du kör så här!" Skriker jag för att överrösta bullret av däcken mot gruset.

"Jag har kontroll har jag ju sagt." Hans käkar är hårt sammanbitna och ögonen är fokuserade på vägen framför oss.

Hans käklinje är tydlig när han spänner sig så mycket och uttrycket han har när han är så koncentrerad är hårt, men det passar honom. Musklerna på hans under- och överarmar är också spända och ådrorna är tydliga längs hans underarmar. Själv är jag kritvit i ansiktet och jag sitter med uppspärrade ögon och växlar med blicken mellan Andrew och vägen; medan han ser tuff ut ser jag snarare livrädd och ynklig ut.

"De är bakom oss." Andrew ökar farten ytterligare och jag vrider på huvudet för att se att det mycket riktigt kommer en bil bakom oss. Jag kan egentligen inte se särskilt mycket av bilen; bara att det är ett enormt dammoln som närmar sig en bra bit bakom oss.

"Vad ska vi göra?!" Jag ser hysteriskt på Andrew; om de kommer ifatt oss är vi så gott som döda.

"Du ska hålla käften så att jag kan koncentrera mig." Pressar han fram mellan sina hårt hoppressade käkar.

Jag stänger genast munnen och lutar mig bak i sätet igen; han har rätt; om jag stressar upp honom mer kommer det bara att gå dåligt för oss. Jag bör bara sitta här och vara tyst istället men det är inte särskilt lätt för jag brukar alltid prata extra mycket när jag är nervös eller rädd. Dessutom blandar jag in sarkasm i det mesta när jag är nervös och jag har en känsla av att det bara skulle göra Andrew ännu mer irriterad.

"Håll i dig." Andrew vrider på ratten så att vi plötsligt lämnar vägen och åker rakt ut över den ojämna marken.

"Det kunde du inte ha sagt lite tidigare." Muttrar jag och greppar tag om sätet med båda händerna.

Bilen bakom oss har också lämnat vägen nu, men den är fortfarande tillräckligt långt ifrån för att jag inte ska få panik. Vi må ha lämnat vägen men farten är densamma vilket gör att vi nu studsar upp och ner i sätena. Det förvånar mig att bilen håller överhuvudtaget när vi åker så här våldsamt fram över den steniga marken. Ännu än gång kommer de vanliga tankarna tillbaka till mig; vad gör jag här egentligen? Varför händer detta just mig? Jag kunde ha suttit hemma i soffan med en chokladkaka i handen och kollat på en film eller så kunde jag ha varit ute och festat och haft kul; och vad gör jag istället? Jag sitter i en bil som skakar så våldsamt att jag förmodligen kommer att spy i vilken stund som helst och försöker samtidigt att ta mig ifrån ett gäng gangsters som vill åt mig för att jag kan sabba allting för dem, samtidigt som jag tillbringar dagarna med en - min stolthet skadas otroligt mycket av att jag bara tänker det här - sjukt snygg kidnappare.

"Vi är inte jättelångt ifrån nästa stad, om vi lyckas skaka av oss dem där kanske vi kommer undan tillräckligt länge för att skapa en ny plan sedan." Andrew ser ut att ha fått nytt hopp men jag låter mig inte övertygas.

Det skulle kunna funka om vi kommer ifrån dem, men hur ska vi bli av med dem? Som det ser ut här finns det ingenstans alls att gömma sig och de är tillräckligt nära för att se vart vi tar vägen.