Lämna mig inte

29. What happens in the cave stays in the cave

"Jag tror att jag kastar de här kryckorna nu." Jag ser upp på bergen som tonar upp sig framför oss; jag skulle omöjligt kunna ta mig upp dit med kryckor.

"Klarar du att gå utan då?" Frågar Andrew bekymrat.

"Ja, jag tror det." Svarar jag och sätter försiktigt ner foten som jag har vant mig vid att hålla i luften nu.

Vi har gått i tre dagar och det har gått bättre och bättre för varje dag. Om jag inte hade varit skadad hade det gått mycket fortare men nu är vi i alla fall här och gänget har inte setts till än så länge. Nu återstår bara klättringen upp för bergen och sedan vandringen ner på andra sidan.

Jag tar ett försiktigt steg framåt utan att använda kryckorna och trots att det gör rätt så ont i benet kan jag i alla fall stödja på det. Jag kommer haltandes framåt och det går lite saktare än vad det gjorde med kryckorna men om vi ska lyckas ta oss upp för bergen är det här det bästa alternativet.

Det är inte särskilt brant här i början utan det liknar mer än uppförsbacke än en klippvägg, men det ser ut att ändras högre upp. Jag vet inte hur vi ska klara oss där uppe men just nu föredrar jag att inte tänka på det, dessutom har nog Andrew någon plan.

***

"Varför gör vi det här egentligen?" Flåsar jag när vi har gått en bra bit uppför bergen.

"För att det ska bli svårare att spåra oss; det bästa alternativet just nu är att bara försvinna från världen ett tag. Dessutom är det här lite mer spännande, eller hur?" Svarar han med ett leende.

"Säg inte att vi gör det här för skojs skull." Stönar jag.

Jag håller med om att det bästa vi kan göra är att "försvinna" men under tiden som vi har gått här har jag funderat på om inte det finns något smidigare sätt att göra det på. Att ge sig ut i öknen och börja klättra bland berg är inte precis något jag gör varje dag och speciellt inte med en skottskada i benet.

"Vi kan nog ta en paus för natten snart så fortsätter vi imorgon. Den här gången kan vi äta något också, för du är hungrig va?"

"Skojar du?!" Utbrister jag och får ett skratt till svar.

Vi har ätit väldigt lite de senaste dagarna, allt för att spara på maten så att den räcker längre. Nu när vi vandrar och klättrar gör vi dessutom åt mycket mer energi än i vanliga fall och egentligen skulle vi snarare behöva äta mer mat istället för mindre. Men vi har ingen aning om när vi kan återvända till civilisationen och köpa mat igen så det är bäst att spara på det vi har.

Sist jag åt var i morse men då åt jag bara en morot så det var inte direkt mättande.

"Här blir väl bra?" Andrew pekar på en liten grotta i bergväggen och vi ändrar kursen för att styra stegen ditåt.

Vi går mellan två bergväggar, det är cirka sju meters avstånd mellan dem skulle jag tro. Vi har följt en väg uppåt bland bergen och marken är ganska ojämn vilket har gjort det extra svårt för mig som haltar. Stället vi har stannat vid nu är en inbuktning i den ena bergväggen och det ser faktiskt rätt så mysigt ut; inte särskilt stort men tillräckligt för två personer.

"Ska vi ta en mer rejäl måltid den här gången eller vad säger du?" Andrew sätter ner sin ryggsäck på marken utanför grottan och sätter sig sedan ner.