Lämna mig inte

41. The headquarters

"Tack så mycket." Jag tar ett av bröden i korgen som kvinnan håller fram till mig.

Vi är inne i högkvarteret nu och ska precis få oss lite att äta. Det kommer verkligen att bli gott nu, jag vet inte när jag åt riktig mat senast.

Egentligen är det förbjudet för utomstående att följa med in hit men Andrew lyckades övertala dem om att låta mig komma med, jag har ju trots allt varit med under hela det här uppdraget som nu är avklarat.

Vi väntade i skogen i lite mer än en timme och sedan kom äntligen fyra män och meddelade att de hade en bil parkerad bara en halvtimmes promenad ifrån där vi var.

De fyra männen var helt svartklädda, med svarta byxor och svarta jackor. De var utrustade med både radio, vapen och andra "agentsaker", de kom direkt från högkvarteret efter att Andrew hade meddelat att uppdraget var slutfört.

De tre männen som fortfarande var vid liv är nu inspärrade bakom lås och bom, de överlämnades till polisen och eftersom polisen verkligen har velat ta fast det här gänget blev inte Andrew och de andra straffade för deras arbete, de är nu en ideell organisation som har tillåtelse att jobba som agenter och sedan bara kan överlämna brottslingarna till den statliga polisen när de har tagit fast dem.

Lisas begravning kommer att hållas om bara ett par dagar och alla på högkvarteret är berörda av hennes död, hon verkar ha varit en sådan som känner alla.

Nick är nog ändå den som har tagit hårdast på hennes bortgång, Andrew berättade att de två har varit arbetspartners hela tiden och utfört alla sina uppdrag tillsammans och på det sättet kommit väldigt nära varandra. Jag kan bara föreställa mig sorgen som Nick känner nu, det måste vara fruktansvärt för honom, hädanefter måste han göra alla sina uppdrag själv eller med en ny partner och det kan aldrig bli detsamma när man har hittat en som man trivs med så bra som han gjorde med Lisa.

"Kommer du?" Andrew ser på mig och jag skakar av mig tankarna.

Tankarna har snurrat i mitt huvud hela tiden sedan vi kom tillbaka men jag har återhämtat mig förvånansvärt bra ändå. Flera människor har dött och jag har dödat en av dem, självklart känns det inte alls bra, men jag vet ändå att jag inte hade något annat val och jag har varit med och löst uppdraget, jag gjorde i alla fall en insatts och stod inte bara skräckslagen i ett hörn. Väldigt mycket har skett på kort tid och det kommer att förändra mitt liv för alltid men nu är det över och både jag och Andrew är oskadda.

Jag följer med Andrew bort till ett bord där ett tiotal andra agenter sitter och äter. Jag håller en bricka i händerna med en skål gulashsoppa och en bit bröd på, samt ett glas mjölk och ett äpple. Jag ljuger inte när jag säger att jag aldrig någonsin varit så här sugen på gulashsoppa förut.

Salen vi är i är väldigt stor och det är jättehögt i tak, faktiskt så påminner det en del om matsalen hos de tappra i Divergent, det är liksom kalt och grått och alla agenter är svartklädda. Det kanske låter tråkigt när jag beskriver det men faktiskt så trivs jag väldigt bra här, jag vet inte vad det är men det är något med stället som känns väldigt bra bara.

Jag slår mig ner på bänken mellan Andrew och en annan kille som ser ut att vara i ungefär samma ålder. Han har svart hår och lite mörkare hy, han ser ut att komma från något asiatiskt land.

"Hej, mitt namn är Dave." Säger han och sträcker fram handen.

"Hej. Sam." Hälsar jag och skakar hans hand med ett leende på läpparna.

"Jag har hört en del om dig men jag förstår fortfarande inte riktigt hur du kom med i allt det här." Säger han och ser på mig i väntan på att jag ska förklara.