Lämna mig inte

34. The plan

Efter att vi har gått runt och plockat bär i ungefär en halvtimme letar vi oss tillbaka till den lilla stranden. Andrews ord - eller rättare sagt brist på ord - gnager fortfarande i mitt huvud. Jag bad honom att inte lämna mig när vi kommer tillbaka och han sa åt mig att inte tänka på det. Han sa inte "det är klart att jag inte kommer att lämna dig" eller "jag lovar att inte lämna dig"; han sa absolut ingenting för att försäkra mig om att han kommer att stanna.

Egentligen vet jag inte vad jag hade förväntat mig, han skulle knappast ge upp sitt jobb för att kunna stanna med mig, det förstår vilken naiv människa som helst. Men jag hade ändå hoppats på någonting, något som hade gett mig lite hopp om att jag kanske inte kommer att förlora honom helt i alla fall.

Men varför skulle han säga det? Vi har lärt känna varandra väldigt bra under all den tid vi har spenderat tillsammans, men vi är fortfarande som två främlingar för varandra ibland och det är inte så att vi har dejtat under normala förhållanden precis... Vem vet hur det skulle bli om vi dejtade hemma utan en massa äventyr? Vi kanske skulle tröttna på varandra med en gång.

Jag bestämmer mig för att inte ta upp det här igen, det blir bäst om vi bara glömmer det och lever vidare i nuet (cliché jag vet) för just nu är allting faktiskt så nära perfekt det kan komma när man är ute i vildmarken och jagar ett gäng män som vill döda en.

"Jag kan lägga om ditt sår om du vill." Andrew ser väntande på mig och jag knyter försiktigt loss det nu väldigt smutsiga bandaget jag har knutet om benet.

Såret har läkt vid det här laget men det är ändå bra att ha något skyddande runt det och trots att det inte gör ont hela tiden längre så gör det fortfarande ont ibland.

Andrew plockar fram en liten flaska sårrengöring och en bomullstuss och baddar försiktigt området runt det röda, ärriga märket; det känns kallt mot min hud och jag kan inte låta bli att rysa.

Han plockar fram ett nytt bandage och virar det runt mitt ben några varv innan han gör en knut frampå låret och avslutar med en rosett.

"Wow, fint." Kommenterar jag och ler när han ser upp från mitt ben för att möta min blick.

"Vad sägs om en riktigt festlig måltid nu?" Frågar han och öppnar den andra ryggsäcken.

"Vad har du att erbjuda?" Frågar jag med spelat artig röst.

"Hm...en påse frysmat som består av...jag har ingen aning om vad faktiskt... Några ruttna äpplen, ett par torra skivor bröd, en flaska vatten och det bästa av allt..." Han rotar en stund i ryggsäcken och håller sedan upp en chokladkaka framför ansiktet på mig.

Jag spärrar genast upp ögonen och sträcker mig efter den men han för den utom räckhåll för mig.

"Inget godis före maten." Säger han när jag ser bestört på honom.

"Men kom igen, du kan inte visa en chokladkaka för mig och sedan förbjuda mig från att ta den!" Utbrister jag frustrerat men han bara skrattar.

"Jag kan inte fatta att du har gått runt och burit på en chokladkaka under hela den här tiden utan att säga någonting!" Fortsätter jag.

"Jag vill inte vara petig men det är faktiskt du som har burit runt på den, det här är din ryggsäck." Han ser menande på mig och jag slår handen för pannan; tänk att jag har gått runt med en chokladkaka hela tiden utan att veta om det, och så godissugen som jag har varit...