Lämna mig inte

32. A plan, a baby and a confession

"Fan" Andrew sjunker ner på en sten och lutar huvudet i händerna.

Fan. Fan. Fan.

Hur kunde vi vara så dumma och glömma kondom?! Det är det viktigaste av allt och typ det mest självklara också!

Vi båda var så uppslukade av varandra att ingen av oss hade en tanke på skydd. Allting var väldigt impulsivt, det var inget vi hade planerat direkt. Jo men du, ikväll kan vi ju ha sex uppe på berget i en öken, toppen! Nä, inte precis...

"Har du typ..." Andrew kliar sig generat i nacken.

"P-piller? Jo visst, det är klart att jag har med mig det när jag blir kidnappad och bortförd!" Jag vänder irriterat ryggen till honom. Vad tänker han med egentligen? Det är väl klart att jag inte har några p-piller; vad ska jag med det till här ute?

Kanske är bra att ha om du skulle få för dig att ligga med din kidnappare ute i vildmarken...

"Försök inte skylla det här på mig! Det är lika mycket ditt fel som mitt!" Utbrister han ilsket.

"Och vem har sagt att jag skyller på dig?!" Fräser jag.

Jag är egentligen inte arg på honom, jag är bara så panikslagen just nu att jag vet inte hur jag ska hantera situationen, jag tror att detsamma gäller honom.

"Vi borde i alla fall fortsätta nu." Han plockar upp ryggsäcken och väntar på att jag ska göra mig redo.

Jag får lust att skrika åt honom att vi inte alls bara kan gå, jag kan ju för fan gå runt med ett blivande barn i magen! Jag kanske kommer att bli gravid och han vill att vi bara ska fortsätta som om ingenting har hänt!

Fast samtidigt vet jag att det är det enda vettiga just nu, vi kan ändå inte göra något åt det här nu så vi får helt enkelt hoppas att jag inte blir gravid trots att vi var så oansvariga.

Jag plockar upp ryggsäcken och går fram till kanten där Andrew står. Stämningen mellan oss är väldigt ansträngd nu; vi båda är chockade över vad vi kanske har ställt till med och kärleken vi kände för varandra igår kväll är försvunnen, kanske inte helt, men tillfälligt.

"Så hur ska vi ta oss här ifrån?" Frågar jag och ser ner på marken långt där nere.

"Vi får väl hissa ner oss själva och sedan fortsätta gå där nere antar jag." Han plockar upp repet och gör en ögla i ena änden som han sätter runt den stora stenen och drar åt.

"Om du tar dig ner först kan jag stå kvar här och se till att det håller." Säger han och ställer sig upp igen efter att ha kontrollerat knutarna runt repet.

Jag låter honom knyta fast repet runt min midja och sedan tar jag på mig ryggsäcken igen. Att ta sig ner känns värre än att ta sig upp, nu ska jag ju försöka hoppa ner bit för bit istället för att klättra.

Om vi aldrig ses igen ska du veta att jag älskar dig, Andrew.

Äh, vem försöker jag lura? Så romantisk är jag inte.

"Vi ses där nere då." Jag tar ett ordentligt grepp om repet innan jag hasar mig över kanten.

Jag hänger precis nedanför kanten och letar efter en plats att sätta fötterna på. Till en början hittar jag inget men efter en stund hittar jag en glipa där jag kan sticka in tårna.