Lämna mig inte

9. "You look terrible"

"Du ska vara lockbete."

Jag stirrar gapandes på honom utan att få ur mig ett ord. Vadå lockbete? Vad är det jag ska göra? Och vem exakt är det jag ska locka hit?

"Kom igen nu." Han reser sig upp och drar upp mig så att jag blir ståendes framför honom.

Jag tar ett snedsteg och han tvingas ta tag i mina axlar igen för att hålla mig upprätt. Allting snurrade till när jag reste mig upp och ett plötsligt illamående får mig att vilja spy.

"J-jag tror att jag har fått hjärnskakning." Stammar jag och håller handen för pannan i väntan på att världen ska sluta snurra.

Med tanke på den hårda smällen jag fick igår - eller när det nu var - är det konstigt om jag inte fick en hjärnskakning.

"Okej"

Han börjar gå bortåt längs grusvägen som vi har stannat på och för första gången sedan jag trillade ut ur bilen ser jag mig omkring. Vi är mitt inne i en skog med höga tallar och den enda vägen som finns är den lilla grusvägen vi står på.

"Vadå okej?!" Utbrister jag och slår ut med armarna.

"Vadå? Förväntar du dig att jag ska tycka synd om dig eller något?" Han vänder sig om och höjer frågande på ögonbrynen.

"Jag har hjärnskakning! Det kan vara allvarligt!" Utbrister jag.

Eftersom jag känner av både yrsel och illamående är jag ganska säker på att det är rätt så allvarligt och jag tror att jag skulle kunna använda det till min fördel eftersom han behöver mig vid liv om jag ska vara lockbete.

Han säger inget utan himlar bara med ögonen och går tillbaka till mig igen. Först förvånade det mig att han bara gick utan att se efter om jag följde med men sedan insåg jag att jag inte skulle kunna ta mig härifrån ändå; för det första har jag ingen aning om var vi är och för det andra är jag absolut inte i skick för att varken springa eller gå en längre sträcka.

Han lägger ena armen under mina knäveck och den andra om min rygg och sedan lyfter han upp mig så att jag ligger i hans famn. Jag ser gapandes på honom men han travar bara på inåt skogen igen utan att möta min blick. Jag borde verkligen vara glad för att jag ska användas som lockbete - vad det nu innebär - för annars hade han absolut inte varit så här försiktig med mig.

"Hur lång tid har det gått?" Frågar jag och får en frågande blick till svar.

"Sedan du kidnappade mig." Tillägger jag och hinner se ett snett leende dyka upp på hans läppar innan han snabbt blir allvarlig igen. Roar det här honom eller något?!

"Okej, var är de andra?" Frågar jag när jag inte får något svar. Den andra frågan får väl vänta till senare om han inte vill svara nu.

"Vart är vi på väg?" Jag ser frågande på honom men inte heller nu får jag ett svar, inte ens en blick.

Jag suckar och lutar huvudet mot hans axel vilket får honom att stelna till. Han svarar ändå inte på mina frågor och utmattningen börjar ta över så jag kan lika gärna ge efter för det.

***

"Aj!" Jag spärrar upp ögonen och ser mig omkring.