Lämna mig inte

Epilog

Jag drar händerna genom mitt korta, vågiga hår för att puffa upp det lite så att det får lite mer volym. Jag stryker på mitt vanliga mörkröda läppstift på läpparna och drar en linje eyeliner längs den övre fransraden på båda ögonen.

Jag studerar mig själv i spegeln innan jag drar på mig skinnjackan och småspringer ut till bilen för att inte bli alldeles genomblöt av regnet som öser ner.

På väg till träningslokalen vrider jag upp volymen på radion så att musiken fyller bilen och dränker mina tankar. Jag har en dålig dag igen och jag behöver ta till alla medel för att stoppa tankarna från att vandra iväg.

Det är en av anledningarna till att jag är på väg till klubben. Den andra anledningen är helt enkelt att jag har saknat det. Förutom all träning den här veckan var det längesedan jag var där och jag har saknat både träningen och killarna.

Det kan tyckas onödigt att sminka sig innan man åker och tränar men jag kände för det. Jag sminkar mig ofta ganska hårt nuförtiden, med mycket mascara och eyeliner och med mörkt läppstift.

Mitt hår klippte jag av mig bara några veckor efter den där dagen som jag undviker att tänka på. Jag vet inte varför jag gjorde det egentligen, jag älskade mitt långa hår. Men det gjorde han också och det kanske bidrog till att jag gjorde som jag gjorde och klippte av det. Dessutom behövde jag en förändring, jag behövde förändras på något sätt.

Det har gått två år nu, två långa år sedan den där dagen, dagen då jag fick mitt hjärta krossat. Jag har gått vidare med mitt liv nu men det betyder inte att det gör mindre ont. Visst, smärtan har blivit mindre intensiv, men den finns fortfarande där. Och inte en dag  går utan att jag tänker på honom. Vissa dagar är värre än andra medan det vissa dagar nästan är som om jag har kommit över honom. Men han finns ändå alltid där, i mina tankar.

Tro inte att jag gjorde som han sa och gick vidare med mitt liv med en gång. Det gjorde jag inte.

Jag ringde honom flera gånger varje dag under de två första veckorna. När jag insåg att jag aldrig skulle få något svar gav jag mig iväg och försökte ta mig in på huvudkontoret men de vägrade släppa in mig, "inga utomstående" sa de.

Till slut övergick äntligen sorgen i ilska och jag gjorde istället allt jag kunde för att glömma honom, för att glömma allt. Det var då jag klippte av mig håret och det var då jag började sminka mig så som jag fortfarande gör. Jag började träna hårdare och jag stängde ute alla människor som försökte ta kontakt med mig.

Jag var fast i den fasen länge men så småningom gick även det över. Sveket finns såklart fortfarande kvar och även sorgen och ilskan vissa dagar, men jag går inte runt och är konstant förbannad eller deprimerad längre, jag försöker som sagt istället att gå vidare med mitt liv. Madison och killarna på klubben - främst Matthew men även Scott - har hjälpt mig mycket men den som har hjälpt mig mest är Max. Han fanns där redan då jag var alldeles tom och knappt ens en människa längre. Han fanns där då jag betedde mig som en idiot mot alla som försökte finnas där för mig. Han fanns där då jag var som ledsnast och då jag var som argast. Han fanns där då och han finns här nu.

Jag har egentligen skuldkänslor över att jag är med honom för jag vet att han förtjänar bättre. Jag må ha tagit mig igenom det värsta och börjat gå vidare med mitt liv men jag har fortfarande inte kommit över mannen som jag älskade mer än någon annan. Jag gör allt för att inte tänka på det förflutna men det spelar ingen roll, känslorna finns där och även om jag trycker undan dem och förnekar dem vet jag att jag aldrig kommer att kunna känna likadant för Max som jag gjorde för honom. Jag älskar Max, det gör jag, men det kommer aldrig att bli detsamma.