Bakom våra murar ✅

Prolog.

Hejhej, läsare!

Innan du börjar läsa vill jag informera att denna är min första tonårsroman efter alla år och det kommer bli lite fel hit och dit, men på slutet kommer jag finslipa allting! Hoppas att ni kommer gilla berättelsen!
Huvudrollen Melody spelas av Lucy Hale!

***

Månen var uppe i den mörka skyn och lyste över allting som var mörkt, snön glimmade av ljuset och det var kyligt. I stan vandrade folk och bar med sig väldigt många påsar som förmodligen skulle bli presenter till julaftonen. Jag stod vid en lykta, klädd i min gråa jacka och vinröd halsduk täckte min hals. I mina stickade vantar vilade en liten present som jag planerade att ge till min pojkvän, Carter.

Mina kinder var röda och jag huttrade, jag tittade mot klockan. Det hade gått fyrtiosju minuter och Carter dök inte upp ännu, genast tappade jag tålamod. Jag la den lilla presenten i påsen och gav mig iväg till min kompis hus.

Min kompis, Rebecca hade bjudit mig till festen men jag nekade för att träffa Carter. Nu hade jag lust att komma in i hennes varma hus och vara med dem, det var inte långt till hennes hus och jag kom fram efter några minuter efter den kyliga promenaden.

Desto närmare huset, desto mer musik kunde jag höra. Jag steg in i huset och en storm av värme, sprit och svett kom mot mig. Jag gjorde en liten grimas och gick in, musiken vibrerade i mina öron och folk dansade överallt.

Jag tog av mig jackan, under den hade jag nylonstrumpor och en kort svart klänning utan axelband. Den glittrade i det svaga ljuset och mina rosenröda kinder glödde. Jag började gå runt och leta efter Rebecca men fann inte henne någonstans.

Jag bestämde mig att gå till en av våra gemensamma vänner och fråga. "Oh there's sexy girl!" sa Alina när hon såg mig och log stort. Vi kramades och då frågade jag, "Har du sett Rebecca?".

Alina rynkade på pannan och tittade omkring sig, "Hon kanske ligger med någon kille i sitt sovrum" svarade hon därefter och blinkade med ett öga. jag himlade med ögonen och skrattade, Rebecca var känd för att falla blint för killar, jag gick uppför trappan till hennes sovrum.

Ännu mer stank av sprit brände mina näsborrar när jag gick närmare dörren och öppnade. Det första jag såg var Rebecca naken i sängen, som jag skulle anta.

Men vad som överraskade mig var att Carter låg bredvid henne.

,,,,,

Tårar flög ut som floder och knogarna var vita, mina händer skakade. Jag blundade, stängde ut allting för en sekund, lyssnade bara på musiken från radion och andades in röken av cigaretten.

När jag vaknade såg jag att en bil sladdade mot mig, och det var det sista jag såg.
Innan allting slocknade för mig.

Jag såg och hörde ingenting. Enda jag kände var smärta och kyla. Paniken steg, allt detta hade hänt så fort. Det enda jag ville var bara blunda för några sekunder, hur kunde detta hända?

Jag kunde inte röra mig, det var som att ligga i en kista, helt fryst. Men hit och dit kände jag varma händer som strök över min kalla hud, det lugnade mig. Men ändå ville jag skrika, jag skrek och skrek i huvudet. Inte visste jag om jag faktiskt skrek på riktigt eller inte, jag hörde iallafall ingenting.

En storm av värme kom mot min kropp när jag som jag antar, lades in i en ambulans. Min medvetna sida av huvudet var kvar men annars var allt annat dött. Var jag hjärndöd? Paniken fortsatte att stiga.

Det var ingenting som jag kunde göra nu, förutom att hoppas att jag en dag skulle kunna vakna. Den här känslan av döden fick mig inse att jag skulle välja att överleva ändå fastän livet var skit.

,,,,,

Bilden i mina ögon var suddiga när jag sakta öppnade mina ögon, ljuset sken starkt och det kändes som ögonen brann. Jag visste inte om jag faktiskt skrek eller inte men huvudet skrek, plötsligt lades en varm hand mot min kind och allting tystnade.

Bilden var tydlig nu, jag såg min mamma. Hon var gråtfärdig och log med hopp när hon fick se mina ögon. Hennes läppar började röra på sig, som om hon sa något. Men jag hörde ingenting, jag uppfattade inte ljudet.

"Va?" skulle jag säga, men min röst var hes och kändes skrovlig, det kändes som jag hade skrikit halsen ur mig i timmar. Min mamma grät plötsligt. Jag förstod verkligen inte, jag ville fråga varför, jag försökte. Lyckades. Inget svar.

Min mamma fortsatte att gråta och en sjuksköterska dök upp, hon tog tag i mammas arm och hjälpte henne upp från pallen bredvid sjuksängen och tog henne ut från rummet. Jag granskade rummet och insåg att jag låg på sjukhuset, allting var vitt och så ljust. Man trodde att man hade hamnat i himlen.

Allt var så domnat. En annorlunda tystnad, men ändå inte. Det var något som pep i huvudet, ett domnat skrik som gled genom tystnad. För en sekund trodde jag att jag var död, eftersom hur annorlunda det var. Jag försökte sakta få fram små ord, men inte kunde jag höra dessa. Jag kände bara att halsen försökte uttala.

Plötsligt dök sjuksköterskan upp, hon var mullig och klädd i en vit klänning. Hon satte sig ner bredvid och började prata med mig. Det var jag ganska säker på, sjuksköterskans fylliga läppar rörde på sig men inget ljud kom.

Hon slutade och såg hur förvirrad jag var, då drog hon fram en anteckningsbok och skrev. "Hör du ingenting?". Jag läste, och kände hur magen krympte ihop. Jag visste vad svaret var men jag ville inte inse det.

Jag stirrade bara mot texten och sjuksköterskan suckade, hon skrev igen och räckte fram anteckningsboken.

De här sju bokstäverna var starten på ett levande helvete.

"Vi tror att du har tappat talförmågan"

***

Denna var en liten inledning på denna berättelse! Hoppas det kommer fortsätta lika spännande! Hur kommer det gå med Mel?

Dela gärna berättelsen, gilla eller kommentera något du vill. Det skulle jag uppskatta mycket!

/m