Bakom våra murar ✅

0.4

"Hemligheter har en förmåga att läckas ut, det gör de alltid någon gång"

***

Måndagen hade kommit tillbaka. Jag är inte ens beredd på vad som ska komma i skolan, och det har jag aldrig varit det heller.
Läxor och prov är de sista jag vill ha ifrån skolan.

Jag har redan fixat mig själv i ordning och packar nu de behövande saker i min ryggsäck.
Choklad, ciggpaket, laddare, bindor och lite sedlar.
Det är behövande saker för mig.
Mina kläder består av babyrosa hoodie och vita, tajta jeans.

På vägen till ytterdörren ser jag min pappa i hans jobbkläder, han tar på sig skor och märker mig därefter.
"God morgon, gumman" säger han och tar sina nycklar. "God morgon" svarar jag och tar mina VANS skor.

Han går ut och ropar samtidigt, "Sköt dig i skolan!". Jag himlar med ögonen och ler lite innan jag beger mig ut också.

På vägen till skolan tar jag min dagliga cigarett, och som vanligt hamnar den på marken när skolbyggnaden närmas.

Innanför byggnaden möter jag Roxy och Adrian, de står vid en vägg och hånglar.
"Turturduvor!" ropar jag åt dem som genast hör mig.

"Hej, darling!" ropar Roxy tillbaka, Adrian avbryter sina smekningar över hennes lår och vänder sig mot mig.

Roxy skyndar sig mot mig och ger en kram, vilket överraskar mig men inte säger jag något utan kramar tillbaka.
"Vart är Vale?" frågar jag därefter.

Roxy rynkar på pannan och tittar omkring sig, "Hon kanske flörtar med någon kille i klassrummet" svarar hon därefter och blinkar med ett öga.

Just denna scen känns det bara så bekant, Roxy betedde sig exakt likt som Alina den kvällen jag hittade Rebecca och Carter tillsammans.

Det svider i hjärtat lite, "Okej" svarar jag bara och ler, "Jag kollar".

Därefter promenerar jag genom korridorer till klassrummet, jag fick reda på att Vale vanligtvis brukade flörta med killar.
Men den här gången behöver jag inte oroa mig, här har jag ingen älskare och jag känner inga killar. Förutom Adrian typ.

Dörren till klassrummet kommer i synhåll nu och jag skyndar mig dit.
Jag greppar tag i knoppen och öppnar till klassrummet.

Som jag trodde så står Vale där med någon kille, han vänder sig så jag ser ansiktet.

Det är Nico.

Jag vet inte varför det hugger i mitt hjärta, jag känner knappt honom.
Vale tittar mot mig, "Åh hej, Mel!" säger hon och ler mot mig. "Hej" svarar jag tillbaka och tittar mot henne, att dölja känslor i rösten var inga problem för mig, efter alla talövningar under ett år.

Men varför är Vale med honom själv i klassrummet? Hade hon inte sagt åt mig att undvika honom?

"Hejsan" säger Nico med ena smilgrop i ansiktet, jag tittar mot honom och nickar bara en gång. Lärarinnan stiger in plötsligt och ser oss.

"Vad tidiga ni är" är det första hon säger och rättar på sina glasögon, "Och hur kom ni in?".
Vale blir den första som svarar, "Den var olåst". Därefter hör vi allihopa att klockorna ringer.

Folk strömmar in och alla sätter sig på sina platser, det gör jag med. Plötsligt ser jag Roxy vid dörren med Adrian.
De kysser varandra en sista gång innan Adrian lämnar rummet för att gå till sin lektion.

Roxy kommer mot mig och Vale, våra bänkar sitter bredvid varandra och Roxy sitter framför oss.
"Han är så söt" fnittrar hon och slår sig ner i stolen. "Jag är så glad för eran skull" svarar Vale och ler stort.
Jag nickar instämmande, jag menar verkligen det. Roxy har tur som inte kommer behöva uppleva det jag upplevde.

Lärarinnan, som tydligen heter Mrs Cook. Alla de andra och jag kallar henne för Cock.
Hon rättar sina glasögon och säger inför klassen, "Idag ska vi börja med ny projekt som innebär samarbete av elever i par och par. Syftet är att ni ska kunna skriva vad som hände under första världskriget".

Därefter ropar hon upp namn, två och två och alla har fått sin partner förutom jag. Cock tittar mot mig och sedan mot någon annan som jag inte hinner få syn på.
"Nåväl, ms Harding. Jag hittar inga fler som kan jobba med dig, men mr Blackburn kan nog ställa upp" säger hon och tittar mot Nico som bara stirrat tillbaka mot henne.
"Trots du är efter i denna lektion" muttrar Cock och fnyser.

"Heh.." hör jag Nico säga innan han kliar sig i nacken snabbt och ser mot mig. "Ser ut som vi får jobba tillsammans" säger han.
Jag suckar.

Alla har spridit sig, i klassrummet eller utanför. Jag och Nico går ut för att sätta oss i annat rum, jag sneglar mot Roxy som blinkar med ett öga mot mig medan jag går med Nico.
Jag himlar med ögonen åt henne och följer honom till ett rum, vad nu än han valde för rum.

Med oss har vi bärbara datorer, anteckningsbok och en bok med en handling om det första världskriget.
Vi sätter ner saker på ett bord, dörren stänger han därefter. Jag tittar omkring mig och ser att det är ett lagom litet rum med ett bord och sex stolar. Det finns två hyllor med böcker och en slitig soffa, ser ut som arbetsrum för elever.

"Nåväl, smartass" säger Nico och förstör tystnaden i rummet, "Har du någon aning om vad vi ska göra?".
Jag tittar mot honom, han lutar ryggen mot väggen och tittar mot mig. "För det första kan du börja med att leta upp fakta om världskriget" svarar jag och stirrar mot honom innan jag slår upp anteckningsboken och startar min dator.

"Kom igen, var inte så tråkig" säger han och går mot stolen bredvid mig och flyttar den så stolens ryggstöd är vänt mot mitt håll.
Han sätter sig ner och ser mot mig medan hans armar vilar på ryggstödet.

Då stirrar jag mot honom, "Då kan du ju berätta vad du och Vale gjorde" säger jag irriterat.
Han rycker på axlarna, "Hon bad mig bara att hålla borta från dig".

Jag tystnar i några sekunder, innan jag tittar mot datorn.
"Vi måste plugga" mumlar jag. "Varför flyttade du hit?" undrar han då och jag fnyser.

Dataskärmen lyser upp mitt ansikte medan jag svarar: "Därför vi ville starta en ny start".
Han lägger huvudet lite snett och ser fundersam ut, "Varför ny start?".

Jag tittar mot honom då, "Du ställer för mycket frågor. Hitta svar i boken istället" säger jag. Nico flinar mot mig, "Ni försöker glömma det förflutna, va?".

Då är det nog, jag blänger mot honom. "Om du på något sätt ska tro att jag har haft problem eller något sådant och försöker fly från någonting så har du jäkligt fel" svarar jag.
Sanningen svider egentligen.

Han bara flinar, därefter tittar han bort mot min dator och pratar. "Jag har försökt fly från det förflutna, jag vet hur det är".

Nu är det jag som är nyfiken, jag tittar frågsamt mot honom. "Varför det?" frågar jag och han tittar mot mig en stund, innan ett flin kommer i hans läppar igen.

"Varför ska jag berätta till dig?" frågar han.
"Därför jag är nyfiken".
"Jag är också intresserad av ditt liv, glöm inte det".

Jag himlar med ögonen som om jag inte brydde mig längre om vad som fanns bakom hans liv och tittar mot skärmen.

Men vad döljer han egentligen?

🍥 Gilla och kommentera gärna för fler uppdateringar! 🍥
/m