Bakom våra murar ✅

1.0

Kärlek till er alla som förlorat någon ❤

***

Mina ben känns tunga när jag långsamt går nerför trappan till första våningen, vår skolbyggnad består av tre våningar och min första lektion har redan börjat för länge sen. Jag missade 65 minuter av lektionen bara för snacket med rektorn.

Ända från igår har jag haft huvudvärk och hjärnan bultar, och det gör ingenting bättre när klockorna på väggarna börjar skrälla och tjuta så högt att mina öron skulle kunna ramla av. Folk strömmar ut i korridorerna och det hörs prat och klampande skor överallt.

Jag stönar och tar mig fram till mitt skåp och låser upp, som tur tog jag med mig lite Ipren, genast hamnar de i min hals och jag sväljer. Idag måste jag se ut som ett monster, mörka ringar runt ögonen och mitt slarviga hår ligger åt alla håll.

Plötsligt får jag syn på någon kille som är lik Nico, man ser enbart hans ryggtavla och han är klädd i adidasbyxor och ljusgrå t-shirt. Jag skyndar mig dit efter honom och tränger bland folkmassan för att nå honom.

"Nico!" ropar jag men han verkar inte höra, till slut lyckas jag komma närmare honom och greppar tag i hans handled. Han stannar genast och vänder sig om mot mig, det är Nico. Men hans ansikte verkar inte vara likt sig.

En svag blåtira som verkar vara på väg att bli synligare ligger i hans högra öga, jag flämtar till och stirrar. Efter någon sekund i en tystnad vrider han sig om och börjar gå vidare, då väcker jag till liv igen och börjar rusa efter honom.

"Nico! Vänta!" ropar jag igen och han stannar och vänder sig med blängande blick, "Vad är det, Mel?" frågar han med sin trötta röst.
"Vad hände med ditt öga?" frågar jag allvarligt. Han rycker på axlarna, och verkar börja vända om sig men då greppar jag tag i hans handled och tvingar honom att stanna.

"Nico!" utbrister jag och stirrar, "Vad har du gjort?". 
"Vad har jag gjort?" härmar han och stirrar tillbaka, "Du kan snarare fråga dig själv".

"Hur ska jag veta vad som hände igår?" frågar jag, "Enda jag kommer ihåg är att vi satt på ett tak och sedan bröt jag mig in i skolan".
"Ja exakt, jag varnade dig och försökte stoppa dig från att göra det. Vad fick jag för det?".

Jag flämtar ljudlöst och stirrar mot hans blåtira, "Menar du att jag.."

Han avbryter mig, "Nej" svarar han snabbt. Sedan märker jag hur han stönar av irritation och förvirring. "Det var inte du, men jag är på ett förbaskat dåligt humör och jag tänker sticka ut, okej?".

Jag känner hur mitt grepp om hans handled börjar mjukna, men min blick stannar kvar mot honom. Han tittar inte ens bort, hans spända ansikte har börjat mjukna igen. Efter någon sekund vrider han sig och försvinner bland folkmassan.

,,,,,

Jag sitter vid fontänen, nördarna har tydligen inte kommit för att ta sina platser. Mitt ansikte är nergrävd i mina händer och jag känner hur benen skakar smått, men ändå är de stadiga. Det är lunchrast och jag har inte sett honom på de två lektionerna tidigare, vi har dock inte samma lektioner hela tiden och det är inte förvånat.

Jag har knappt sett Vale heller, men just nu har jag ingen alls lust att tänka på dem. Jag orkar inte tänka på vad som hände igår, istället flyger mina tankar till Cornelia. Flickan som stod bredvid Nico i en tavla inne i hans sovrum.

Varför vägrar han berätta om henne, vem är hon egentligen? Jag lyfter huvudet sakta från händerna och ser hur fler och fler människor har kommit till korridorerna efter lunchen. Plötsligt dyker Ashton upp från ingenstans, han märker mig och skiner upp i ett leende.

Då kommer han emot mig och sätter sig ner bredvid mig. Jag nickar åt honom som ett hej, och han märker säkert hur hemsk jag ser ut idag. "Hur mår du?" frågar han oroat, jag rycker på axlarna och tittar bort.

"Jag är bara trött, du då?" frågar jag tillbaka. Han tittar också bort mot folkmassan och svarar, "Jo, samma. Vad hände med dig och Nico egentligen? Ni umgås inte". Jag suckar ljudlöst och skakar lätt på huvudet, "Bra fråga. Jag råkade visst göra något dumt igår" berättar jag och han sneglar mot mig nu.

"Trouble club, va? Jag hörde att du, Vale och Rochelle tävlade" säger han och ler snett. Jag kollar mot honom förvirrat, och då fortsätter han att prata: "Det är inte svårt att få reda på det, alla känner till klubben och många pratar om det".

Då kommer jag på att jag inte ens fått veta vem som vunnit tävlingen, "Har du också fått veta vem som vann?" frågar jag. Han nickar.

"Ja, det var Vale som vann".

Ännu fler hundratals anledningar till varför jag inte såg henne idag. Hon kanske är ute med Trouble club och firar eller något? Vad vet jag. Men en sak är klar, hon har skolkat nästan halva skoltiden idag.

Jag är på väg till mitt skåp för att hämta en mapp, på vägen möter jag Theo som gärna håller mig sällskap på vägen. Det känns väl bra, att inte behöva vara ensam som jag känt mig under hela dagen förutom när Ashton pratade med mig lite under lunchrasten.

"Har du pratat med Nico?" undrar jag och ser mot Theo, han kliar sig lätt i halsen och suckar. "Jo, men han är ingen trevlig människa just nu att snacka med. En nicoterad Nico är aldrig någon man vill vara med när det gäller att snacka" svarar han och flinar lätt och jag kan inte undkomma ett flin med.

"Nicoterad som irriterad" mumlar jag och skrattar lite, de här är tydligen duktiga på att skaffa fram shipnamn, inte undra på varför Nico kom på efternamnet igår. Vi kommer fram till mitt skåp och jag öppnar det.

Då passar jag på att fråga honom, jag tittar mot honom. "Hördu?" frågar jag och Theo ser mot mig igen och nickar. "Jag är bara nyfiken, känner du någon Cornelia?".

Jag ser hur hans ansikte stelnar en stund, sedan tittar han omkring sig och skakar lätt på huvudet. Men man ser genast på hans ansiktsform att namnet är bekant. "Theo" börjar jag, "Jag kommer inte tjalla".

"Ja, det vet jag. Men jag skulle inte tro att Nico gillade om jag berättade" svarar Theo och lägger händerna i byxfickorna. Jag har tagit fram min mapp och låst skåpet, nu är vi på väg till våra klassrum.

"Varför är hon ett känsligt samtalsämne?" fortsätter jag. Han suckar och vägrar titta på mig, det är ganska skumt och nyfikenheten börjar bli starkare. Jag ville så gärna veta vem hon är. Men han vägrar att prata om henne och vi börjar närma mitt klassrum. Där skulle han sedan lämna mig, men jag är envis och försöker prata.

Han bara suckar och när vi har kommit fram till dörren stannar vi. Jag vänder mig om mot honom och stirrar förväntansfullt på ett svar, jag ville veta. Han ser mot mig och nu ser hans blick lite tveksam ut.

Han tar upp ena handen från fickan och drar den genom håret lätt och verkar fundera lite. "Vem är Cornelia?" upprepar jag, förväntansfullt på att han ska svara.

Hans brungula ögon sjunker en aning, "Det är Nicos tvillingsyster" svarar han till slut. Jag vet inte vad jag känner mest, glad? Lättnad? Eller tynger det mig? Men det är så överraskat, vem skulle tro att en sådan kille som Nico skulle kunna ha en tvillingsyster?

Min mun är halvöppen och jag ska precis säga något, sedan stannar min hjärna och jag har inte en aning om vad jag ska säga. Det blir en obekväm scen och Theo harklar sig, "Jag ska nog gå till min lektion nu" mumlar han och vänder sig om.

Han försvinner nästan bakom ett hörn när jag plötsligt ropar, "Vänta! Theo!". Han stannar och ser bakåt mot mig. Då rynkar jag lite på ögonbrynen och tittar frågande på honom, "Varför är det så svårt att prata om henne?" undrar jag, nästan som en visk.

Theos ansikte verkar vara nästan uttryckslöst, men det ligger en sorg bakom det.  Då berättar han, "Hon är död". Sedan försvinner han.

🍥 Gilla och kommentera gärna för fler uppdateringar! 🍥
/m