Bakom våra murar ✅

0.8

"Det var något hett djupt i mitt hjärta, men det var inte varmt eller kallt. Det var en djup smärta, som förklarade allt"

***

Nico är redan utanför dörren när jag kommer ut, han ser mot mig och börjar le. Jag kommer fram mot honom och tittar upp mot honom eftersom han är några decimeter längre än mig. "Redo för kvällen?" är det första han säger, och leendet breder sig i ansiktet på honom.

Jag ler tillbaka, och nickar. Då går vi till hans bil och han börjar köra oss iväg till en plats där jag inte vet vart.

Efter några minuter kan jag inte hålla emot tålamodet och frågar honom: "Vart ska vi?" undrar jag, han ser mot mig i några sekunder. "Det finns en plats där vi brukar umgås" förklarar han, jag nickar. "Ni?" frågar jag, han rycker på axlarna. "Det är en massa människor" svarar han.

Precis när han har svängt höger till en stor gränd har han stannat, "Vi parkerar bilen här" mumlar han och kliver ur bilen. Jag har ingen aning och vill inte heller fråga, men också kliver jag ur bilen. Han tittar mot mig och ler återigen med det stora leendet, efter går han och jag skyndar mig efter honom.

Det tar två minuters promenad innan jag ser en trappa, som kommer ner genom marken. Det ser ut som en trappa till en gammal tunnelbana eller tågstation under marken. Han stannar inte utan går nerför trappan, och jag blir tveksam.

Vem vet vad han kan göra? Jag sneglar omkring mig innan jag skyndar mig ner efter honom, då hör jag lite musik som sedan höjs när jag kommer närmare ljudkällan. Det är en massa människor i min synfält när jag kommit fram till sista trappsteget.

Omgivningen är mörk men ändå ljust, det finns lampor överallt och människorna går runt på perrongen, och jag ser andra som sitter nere vid kanten till tågspåret. "Vad i helvete? Tåget kan ju komma när som helst" viskar jag till Nico, lite högt för att kunna överrösta musiken.

Han ser mot mig, "Nejdå" svarar han, "Den här stationen är övergiven, det kommer aldrig tåg. Stället är vårt" förklarar han. Då märker jag att han har tagit tag i min hand och nu blinkar han med ena ögat som vanligt.

Han drar med mig genom folkmassan och jag känner på mig att några stirrar på oss. När vi väl kommit fram har vi kommit till andra sidan av perrongen. Där står flera trälådor staplade på varandra och någon tanig kille står där med en cigarett, han snackar med två andra killar som står på andra sidan av trälådorna. Och jag ser hur han slänger fram en liten påse med vit pulver och då inser jag att han är en drugdealer.

Nico måste ha sett mitt ansikte och förklarar: "Han säljer inte bara sådant, det finns sprit och mer också" berättar han, jag nickar lite utan att svara. Nico går fram till killen och jag hör hur de snackar, men deras röster blir alltför mindre därefter och jag hör ingenting.

Efter någon minut återvänder han med en cigarrpaket och en tändare, "Sägs om att röka lite?" frågar han och flinar, jag har inget emot att röka just nu så jag tar emot en cigarett.

"Skulle det inte vara bra med lite tacksamhet?" flinar Nico med huvudet snett. Jag stönar, "Jaja, tack" muttrar jag och försöker ta tändaren men han håller den högre upp i luften, "En puss skulle nog passa" säger han och blinkar med ett öga.

Jag himlar med ögonen, "För en cigarett? Glöm det" svarar jag och går till kanten av perrongen och han följer med, som andra gör så sätter jag mig ner.
Jag stirrar åt vänster och höger, mot de två ut eller -ingångar som ligger i mörker. Det känns som ett tåg skulle kunna rulla fram när som helst ur dessa mörker.

Han sätter sig ner och ger till slut mig tändaren, han har redan tänt sin cigg och den vilar mellan hans fylliga läppar. Jag granskar läpparna och känner hur kinderna nästan hettas till, de där skulle jag vilja smaka på någon gång faktiskt.