Bakom våra murar ✅

1.1

Vill bara tillägga detta kapitel till en vän som förlorat sina föräldrar i bilolycka för någon dag sen ❤

***

Solen står mitt uppe i himlen visar att dagen lär bli helt okej, kanske bättre än väntat. Idag är jag klädd i min vita linne och de svarta och rivna byxor. Framför mig ligger min laptop och jag scrollar genom sökningen på Facebook.

Jag smuttar i mig det heta téet som ryker. Men ingenstans hittar jag Cornelia Blackburn på Facebook. Hon var trots allt cirka fjorton år när hon dog, jag kommer in i Nicos facebooksida och letar genom vänlistan. Men det finns ingen Cornelia där heller. Varför letar jag egentligen? Var det kraften av nyfikenheten som drog mig in i jakten på henne? Jag ville verkligen veta hur hon dog.

"Har du ingen skola idag?" mumlar mamma trött när hon går in i köket, hennes hår är trassligt och hon är klädd i sin morgonkappa. Jag ser mot henne och svarar, "Jo". Sedan stänger jag laptopen och räcker fram tekoppen till henne, "Det finns över och det är varmt" mumlar jag och hon tar emot.

Därefter ser jag mot klockan, det är exakt dags att gå till skolan. Jag går mot korridoren och tar upp min axelväska och börjar bege mig iväg till skolan. Men promenaden blir inte lång, efter någon minut dyker en bil upp bredvid mig och sänker farten. Jag fortsätter att promenera samtidigt som jag ser hur främlingen vevar ner det mörka fönstret, då inser jag att det är Theo.

"Hej, granne. Vill du ha lift?" frågar han och ler mot mig, trots det fina vädret har jag ingenting emot att få åka till skolan och dessutom behöver jag få veta lite mer om Nico. Jag sätter mig i hans bil och vi börjar åka i en behaglig tystnad.

"Theo?" viskar jag undrande.

"Ja?" svarar han direkt och tittar mot mig i en sekund innan hans blick klistrar sig i vägen. Det finns så många frågor som exploderar mitt huvud och jag skulle kunna rabbla fram varje fråga, "Hur länge har du och Nico varit vänner?".

Han funderar några sekunder innan han svarar, "Sedan vi var fem, kanske". Dem har alltså känt varandra i nästan 12 år. "Wow" viskar jag, "Måste vara skönt att ha en barndomsvän bredvid sig". Jag börjar flina lite och det gör han med, "Jaså?" svarar han och ser mot mig, "Vart är dina barndomsvänner då?".

Jag suckar ljudlöst och han märker inte det, hans ögon fastnar på vägen återigen. En stund i tusentals tankar bestämmer jag mig att vara lite öppen under bilresan, "Jo, Rebecca heter hon. Men jag skulle nog inte kalla henne för barndomsvän längre" svarar jag.

Nu ser han frågande ut, och som jag visste frågar han. "Varför inte?" undrar han och svänger bilen åt vänster. "För hon svek mig, hon var en förrädare" svarar jag efter någon sekund, jag vill inte gå på detaljer.

Hans röst är mjuk när han pratar, "Någon gång kommer ens vän svika en. Men det kan finnas något bra skäl till det. Vänskap är aldrig perfekt, man kommer närmare sin vän genom att bråka någon gång, vet du va?" berättar han.

Nu ler jag lite mot honom och svarar: "Jo. Men den här gången funkar det inte".

Den första lektionen skulle jag och Nico vara tillsammans igen själva, och arbeta med vårt projekt. Nico ler stort mot mig när jag stiger in i klassrummet. Jag märker det och tvingar fram ett leende med.

Sedan märker jag hur Vale viskar och skrattar med några tjejer som jag inte har en aning om, medan Roxy sitter och fnittrar åt något i sin mobil. För att komma till min bänk måste jag komma förbi allihopa tre och inte går jag förbi utan att säga "Hej".

Vale sneglar mot mig, och ler stort med kisande ögon, något som jag förstår är ett falskt leende. "Hej på dig!" utbrister hon innan hon börjar prata med sina, som jag antar, nya kompisar. Men jag vill inte säga något, särskilt inte med så många tjejer som kan höra på. Jag stannar när jag har kommit närmare Roxy.