Bakom våra murar ✅

1.5

Varsågod! Här får ni ett extra långt kapitel ;)
Har ni läst The Maze Runner av James Dashner och tyckt om den? Jag älskar er!!

Ha en trevlig läsning!

***

Efter en lång resa är vi framme i Forest Camp, alla skolbussar parkerar i en rad på en väg och det strömmar ut en massa elever, inklusive mig. Roxy kommer bakom mig och när vi är ute ur bussen lägger hon armen om mina axlar och fnittrar. "Visst var resan bra?" frågar hon med ett leende.

Hur ska jag döma? Det var både kaotiskt men också roligt, Nico verkade vara den som gjorde allt liv i bussen. Jag rycker på axlarna och flinar tillbaka, "Åtminstone bättre än vad det är" svarar jag. Hon nickar instämmande och får plötsligt syn på Adrian.

Då slinker hon iväg från mig och skyndar sig mot honom och kramar hårt, Adrian omfamnar henne med kramar också med ett stort leende. Sedan kysser dem, och jag vrider mig om. Jag har ingen aning men det gör oftast ont när jag ser andra göra så.

Då märker jag att Nico går mot Theo, Cory och Ashton som kommer ur de andra bussarna och de klappar varandra på axlarna och pratar om något som de sedan skrattar åt. Jag vet inte ens vilka jag ska vara med, förutom Roxy men hon verkar vara upptagen nu. Och Vale är knappt min vän längre.

Jag märker hur Rochelle kommer närmare mig, av alla i folkmassan. Min blick fäster sig i hennes och våra blickar är sylvassa mot varandra. Vad har hon för saker på gång? Hon stannar någon meter från mig, och den här gången är hon ensam. Varken en av hennes kompisar syns, kanske gömmer de sig någonstans och lyssnar på?

Rochelle granskar min stil, hennes armar är korsade på bröstkorgen och jag ser hur hennes klackskor redan är nersmutsad i leran. Ett litet flin smyger i mina läppar.

"Du verkar vara ensam" är det första hon säger och hon fnyser, jag tittar tillbaka mot hennes ögon då och svarar direkt: "Vad vill du?" undrar jag. Hon skrattar tyst och lägger huvudet lite snett med en lite frågande blick, "Är du aldrig trevlig?".

Det tar några sekunder innan jag rycker på axlarna igen och vrider mig om mot högen av ryggsäckar och söker upp min. I glimten ser jag hur hon står kvar och stirrar på mig, i väntan på att jag ska sluta leta. Då hittar jag min ryggsäck och tar upp den, hon börjar prata igen. "Jag tänker vara lite godhjärtad idag, du verkar vara en tuffing. Vi vill att du hänger med oss ikväll vid badet".

Vad är det för en fråga? Nu är jag verkligen intresserad och jag kollar mot henne igen, tuffing? Hon låter mig inte svara utan fortsätter att prata, "Den här är din chans. Dumpa inte den, och jag hoppas att du inte tjallar. Lärarna ska inte få veta, det är bara vi och några fler som ska till sjön". Därefter försvinner hon i folkmassan.

• Theodore's perspektiv •

Ashton pekar på någon tjejs röv, som vanligt. "Den där tjejen tänker jag ta med till tältet ikväll" säger han och ger mig ett flin. Jag himlar med ögonen åt honom och ser sedan mot Nico som ställt sig bredvid ett träd. Han verkar vara helt borta, långt ut i sina tankar. Jag går mot honom och slänger ner tältväskan bredvid hans fötter.

"Något speciellt som du tänker på?" frågar jag honom och då väcks han till liv igen. Han ser runt snabbt och sedan mot väskan framför sina fötter, då greppar han tag efter den genast och öppnar. "Nej, ska vi fixa tältet nu?" svarar han. Jag stönar, "Tältet är nästan halvklar" svarar jag.

Nu kollar han frågande på mig, och jag fortsätter: "Du drunknar i dina drömmar, Ashton dreglar. Kom nu och jobba nu". Jag går iväg mot vårt tält och jag hör hur han trampar efter mig, vad är det med honom egentligen? Jag ser mot honom, med en blick som säger att jag vet vad som händer.