Bakom våra murar ✅

1.7

Ledsen för seg uppdatering!! Åkte till Stockholm idag och ska vara här under hela helgen.

SPOIL: Nästa kapitel och tills vidare kommer det mer action/drama! Keep up ;)

***

Natten har varit sömnlös, jag vände mig hit och dit och försökte tänka på något, men inte kunde jag. Varje gång jag blundade såg jag bilder från igår kväll när Nico bråkade med Rochelle och tjejerna och jag stödde Vale medan vi kämpade oss tillbaka till campingen.

På morgonen är det lite dimmigt och jag måste ha mörka ringar om ögonen nu, Nico dyker upp och ser mot mig. "Sovit dåligt?" frågar han, ja det syns ju tydligt. "Mm" mumlar jag och drar handen genom håret och suckar.

"Har du pratat med Theo om det?" frågar jag efteråt och släpar blicken upp mot hans ansikte. Han tittar fortfarande mot mig och berättar: "Ja, han sa att han och Vale var i närheten av skogen och så skulle han hämta dricka till dem, då hade Vale försvunnit"

Jag tittar bort mot tältet som står några meter bort, Rochelle kryper ut och reser sig upp, därefter kryper Sofia, Harper och resten ut.
Harper hade flyttat till deras tält igår natt.

Jag fnyser och muttrar: "Jag tänker inte låta dem slinka iväg som ingenting hade hänt". Nico vänder sig då för att se dem innan han vänder sig mot mig igen. "Mel, jag vet att du vill spöa dem. Men jag tror det är bäst att inte göra det nu" svarar han.

"Jag vet" fräser jag lugnt, "Jag är på ett förbaskat dåligt humör och hunger gör ingenting bättre". Han ler lite, för att lätta stämningen och tar min hand, "Bra. För vi måste äta nu" säger han.

Dimman tonar bort när vi kommer mot folksamlingen vid frukost stället. Folk pratar och viskar, då och då hör jag att vissa pratar om Vale.
Jag vet inte hur mycket folk vet om händelsen från igår, men de måste nog se hur Vale ser ut.

Nico tränger sig förbi folksamlingen och hela vägen har han greppet om min hand. Vi lyckas ställa oss i mitten och då är detta vad jag ser.
Vale sitter på en campingstol med Dean bredvid sig som trycker en blöt handduk mot hennes tinning.
Roxy sitter på andra sidan om Vale och håller hennes hand.

Jag kan inte motstå att gå fram till dem.

"Hur är det fatt?" frågar jag med låg röst och granskar Vales ansikte. Dean ger mig en hastig blick innan han tar bort handduken och doppar den i en skål med vatten.

Vales halva käke är uppsvälld, ett blåmärke glänser i ljuset på  vänstra kindben och röd springa löper nerför bredvid högra tinningen.
"Vad ser det ut som?" frågar Vale tillbaka med en tröttsam röst, och strax efteråt snörvlar hon.

"Du hade rätt om Harper" fortsätter hon därefter med en väldigt låg röst att enbart jag och Roxy hör, Dean med säkert. "Jag skulle ha lyssnat på dig".

Jag tittar ner i marken en snabb stund innan jag går fram till dem och hukar mig ner till Vale, "Du behöver inte känna dig dum, Harper ljög för dig" svarar jag.

Så nickar hon lite, och några sekunder efteråt väller tårar ut på kinderna och hon ger mig en hård kram.
Allt gick så fort, jag stirrar mot Roxy som ler mjukt mot mig. Då kramar jag Vale med.

,,,,,

Alla tog ner sina tält och packade, städade bort skräp och åkte i bussen, på väg hem. Under bussresan fick Vale sitta med mig och Nico, det känns faktiskt bra. Att få tillbaka Vale, men efter jag och hon bråkade hade min perspektiv på henne förändrats. Och det lär inte ändras tillbaka.

Bussarna parkeras på skolparkeringen och alla kliver ut. Det finns några bilar där också som väntar på att plocka upp sina barn.

Jag märker hur Nico ser mot mig. "Det är ju Lördag idag, du råkar väl vara ledig?" frågar han med ett leende. Jag ser mot honom, och ler tillbaka, "Jodå".
"Då har du väl inget emot om jag bjuder dig på middag idag?"

,,,,,

Jag följer med Nico hem med hans bil, efter några minuters diskussion om jag får också laga mat och jag övertalade honom till slut. Vi ska laga mat tillsammans.

Den här gången är det inget plugg, utan nu är det på riktigt. Vi ska umgås. Inga läxor.

Vi kommer fram till hans hus och det står fortfarande lika majestätiskt som jag såg senaste gången.
Vi går ur hans bil och släpar med oss våra ryggsäckar till huset, där tar vi av oss skorna och jackor.

"Välkommen tillbaka till Blackburns hus" säger Nico och blinkar med ett öga mot mig och jag fnissar.

Klockan är nästan fyra, det är dödstyst i huset. "Vart är dina föräldrar? Jag har aldrig fått träffa dem" undrar jag och ser mot Nico.
Han rycker bara på axlarna, "Farsan reser hela tiden, och mamma är sjuksköterska" svarar han och går uppför trappan med mig i hälarna efter honom.

"Okej" svarar jag tyst innan jag börjar prata igen, "Jag måste isåfall träffa dem någon gång". Han tittar bakåt mot mig och himlar med ögonen, "Tro mig. Du vill inte, de är lite skumma".

Jag skrattar, "Som om mina föräldrar inte var det heller". Han flinar och vi går in i hans sovrum. Återigen går jag mot dessa tavlor, det går inte att ignorera.

Nico slänger sig i sin säng och kramar om sin kudde, något som jag tycker är väldigt gulligt. Jag tittar på tavlorna och återigen ser jag de unga Theo och Nico.

Min blick fastnar därefter på tavlan med Cornelia och Nico, jag låter mitt pekfinger dra över det kalla glaset som skyddade fotot från omvärlden och stängde in sorgen.

Jag sneglar bakåt mot Nico och ser hur han stirrar mot tavlan, hans ansikte är tomt och det kan jag förstå.
Vi båda vet att jag vet vad som hände.

"Cornelia måste ha varit en underbar person" mumlar jag tyst. Han nickar lite, "Det var hon" viskar han lugnt.
Och så förändras stämningen väldigt snabbt, han reser sig upp och greppar tag om min midja. "Vi kanske kan börja med maten nu?" frågar han och ger det vanliga flin.

Han är tydligen duktig på att försöka ändra på stämningen, på ena sekunden tynger sorgen över rummet och nästa sekund frågar han med glädje i rösten.
"Ja, okej" svarar jag lite för fort.

Vi går ner till köket och han hummar om något, "Vad ska vi äta?". Han tar fram en receptbok, och jag börjar skratta.
"Vadå?" undrar han och stirrar frågande på mig.

Jag rycker på axlarna, "Kanske pannkakor?" frågar jag honom istället. Han nickar belåtet och slänger tillbaka receptboken i skåpet. Jag tar genast fram mjöl och smör.

Han plockar fram en bunker och hummar igen, det ser nästan ut som han inte riktigt vet vad han ska göra.
Nu vet jag en av hans svagheter. Jag flinar retsamt mot honom.

,,,,,

Efter en lång stund i köket med sju misslyckande pannkakor och ett mjölkrig så lyckades vi göra pannkakor.

Jag är helt täckt i mjöl och det ser ut som jag har puder på ansiktet. Nicos mörka, rufsiga hår är också täckt av mjöl. Vi placerar dit våra pannkakor på bordet och gör high-five.
Mjölen yrar i luften när vi gör det.

Klockan är nästan halv 7 när vi har ätit upp alltihopa och vi lägger in våra tallrikar i diskmaskinen.
"Netflix and chill?" frågar Nico med retsamt flin. Jag himlar med ögonen åt honom, "Finns det popcorn här?" frågar jag.

Han nickar och går mot vardagsrummet, jag följer med och så startar han netflix. "Vi får bestämma något nu, popcorn kan tas sedan".

Ytligare 1 timme har gått när vi äntligen gått på med samma film, han tycker tydligen om action, sciene-fiction och sådana krigfilmer. Medan jag som helst sitter och glor på skräckfilmer eller high school-filmer, som Mean girls.

Jag fixar popcorn medan han gör soffan i ordning med en massa filtar och kuddar och därefter kryper vi ihop i soffan och äter popcorn.

Allt detta känns så otroligt mysigt, det har också varit en underbar dag. Han tar en handfull popcorn och äter, huvudet tynger och jag lutar det mot hans axel och sjunker in i denna actioniska high-school film.

🍥 Gilla och kommentera gärna för fler uppdateringar 🍥
/m