Bakom våra murar ✅

2.0

Man tror d är fkin snöstorm här uppe i Norrland

Ha en trevlig läsning!

***

Regnet piskar mot fönstret, dessa vattendroppar som faller mot marken bildar stora vattenpölar. Vädret säger precis hur mitt humör är, jag sitter på fönsterbrädan och huttrar. Min ulliga filt hjälper inte mot kylan i rummet, kinderna är röda och ögonen känns svullna efter alla tårar.

Just nu är jag tom på tårar, det kommer inga fler mer. Hela jag är tom, efter vad som hände igår på skolan. Mamma är inte hemma och hon tror nog att jag är i skolan, men det kommer inte vara länge tills någon av mina lärare mejlar till henne att jag har skolkat.

Jag har ingen lust alls att träffa någon idag, jag vill bara blunda och komma ifrån verkligheten för en dag.

Knackningar på dörren väcker mig från mina tankar och jag tittar ditåt mot dörren, vem kan det vara? Handtaget vrids nedåt och strax står dörren på glimt och jag ser hur någon kikar in.
Det är Theo.

"Öh, stör jag?" frågar han viskande och ser mot mig, jag noterar honom och ser att han är dyblöt. "Nej, varför är du här?" undrar jag och ser hur han står där tveksamt och funderar om han ska gå in eller inte.
"Gå in" muttrar jag.

Han går och plötsligt trillar han över dörrkarmen men återtar sin balans. Om jag inte hade varit på sådant skitigt humör hade jag skrattat åt honom.
Han kliar sig lätt i sitt blöta hår och ser mot dörrkarmen i några sekunder innan han kommer mot mig.

"Varför kom du inte till skolan idag?" frågar Theo och ser mot mig, mot mina svullna, röda ögon. Jag vänder huvudet mot fönstret och rycker på axlarna. Han sätter sig ner bredvid mig på fönsterbrädan och jag drar upp mina ben ännu högre till hakan, drunknad i min ulliga filt.

"Kom igen, vi alla vet att du inte hamnade i bilolycka med flit. Nico har bara svårt att smälta in det" yttrar han och stirrar allvarligt mot mig, det märker jag.
Så mumlar jag till svar, "Varför just Kalifornien? Varför Los Angeles, och varför just samma skola?". Då tittar jag mot honom tröttsamt och fortsätter med den sista, "som killen vars bror till tjejen som sladdade mot mig?".

Theo stirrar mot mig, hans blick avslöjar att han inte har en aning om vad han ska säga. Han suckar ljudlöst och tittar mot det immiga fönstret, och jag gör det också.

• Nico's perspektiv •

Jag håller i tavlan, som bär fotot på mig och min syster när vi var cirka fjorton. Hennes leende var stort och mystiskt, och jag visste anledningen till det. Just den sommar var vi i morfars sommarstuga i Illinois. Vi hade snott kakor som mormor hade bakat och vi skulle springa till sjön för att äta där men vår mamma hade stoppat oss och velat ta bild på oss.

Cornelia hade dessa kakor bakom sin rygg.

Hon var en sådan ung och modig flicka, som trotsade alla regler och gjorde det omöjliga till det möjliga. Men hon kunde också vara full med hemligheter, även om hon var öppen mot mig visste jag alltid att det låg något mer bakom saker. Hon var den flickan som gjorde mig till den jag är idag.

Jag ställer ner tavlan på byrån och tittar bort mot fönstret, regnet piskade mot det och det lät som regnet grät åt mig.
Liksom som detta, "det var som fan, du gillade just en tjej som ingick i din systers bilolycka".

Men innerst inne vet jag att det inte var Mels fel. Det var inte precis så att hon planerade allt det här, det var en olycka. Och jag betedde mig som en idiot mot henne igår.
Jag frågade henne något som jag ändå visste svaret på, jag hade sett hennes löpande ärr på ryggraden.
Det Rochelle sa inför alla var väldigt överdrivet, men det är ganska självklart att hon reagerar så hårt på nyheten, Cornelia var ju med hennes gäng, och inte bara det.
De var också bästa vänner.