Vi dansar vidare i livet | D.L

Solen

Lördag 21 april 2018. Klockan 10:42

Klockan ringer och jag tar mig snabbt upp ur sängen, idag ska jag må bra. Det har jag bestämt nu. Jag tar mig ner mot köket och möter där mamma och pappa som plockar fram frukost medan det svaga ljudet av musik från radion spelas. Dem ser ut som ett tonårspar, nykära. 

"God morgon vackra du." 

Säger pappa samtidigt som han ställer ner ett flingpaket på köksbordet. Jag sätter mig på min vanliga plats brevid fönstret och kopplar in mobilen till högtalarna och radions musik ersätts nu av mina favoritlåtar. Mamma och pappa tycker faktiskt min musik smak är bra så dem klagar aldrig när de senaste hitlåtarna fyller kökets atmosfär. 

"Har du några planer för idag? Jag och pappa hade tänkt att gå på långpromenad sen, ska du med?"

"Nej tack, jag ska träffa Cornelia så ska vi in till stan och käka glass." 

"Tar du tunnelbanan?" 

"Buss, annars måste jag bara krångla med massa byten" 

Pappa och mamma sätter sig också ner och den traditionella lördagsfrukosten har börjat. Vi frossar i mat och man hamnar alltid i matkoma efteråt. Det här är det bästa på veckan och jag ser alltid fram till lördagsmorgonen då vi sitter och snackar om veckan som gått. 

Tiden har nu gått och blivit 13:04 och jag har precis satt mig ner på bussen som ska ta mig in till T-Centralen där jag ska träffa Cornelia. På väg dit scrollar jag igenom mitt Instagram flöde och gillar de flesta bilderna som rullar uppåt men stannar tvärt på en av bilderna.

Gillas av axeljiggy, ludwigkronstrand, corneliahed och 2,861 andra 

dantelindhe saknar sommaren, men vi ses i år igen 

Visa alla 134 kommentarer

axeljiggy i år blir fetare än tidigare 

ludwigkronstrand ingen är redo 

anvandare VI SES I SOMMAR

anvandare2 tagga tagga tagga 

Jag klickar på gilla och scrollar sedan vidare ner i flödet och plötsligt stannar bussen och jag kliver av och letar upp Cornelia. Det tar inte lång tid innan jag lägger märke till det långa blonda håret och går emot Cornelia.

"Hej!" 

"Hej, vart vill du att vi ska käka?" 

"Hmm, kan vi inte sätta oss vid Kungs? Om det inte är för mycket folk?" 

"Jo visst, låter bra." 

Tillsammans går vi den långa, men inte överdrivet långa, promenaden från centralen till Kungsträdgården. Det var mycket folk där men det fick plats för två till, vi köpte varsin kulglass och satte oss ned i den varma vårsolen. 

"Hallå, jag kom precis på vad jag skulle fråga dig! Hur visste Dante vad du hette? Har ni träffats innan?"

"Haha nej, jag hjälpte han bara komma ur en knivig situation i fredags." 

"Jaha, ni såg väldigt vänliga ut mot varandra, gick inte du på Kulturama på högstadiet?" 

"Jo, men jag var aldrig med några som var äldre än mig. Han är ju 96:a." 

"Juste och du är ju en liten 98:a." 

Vi skrattade lätt och åt snabbt upp våra glassar innan solen hann smälta dem. Vi satt länge där i solen och pratade om jag vet inte vad, det var så lätt att prata med Cornelia. Helt plötsligt stanna Cornelia upp mitt i en mening och stirrade mot andra sidan. Jag vände snabbt blicken åt samma håll och såg att Dante och Valter satt sig ner mitt emot oss på andra sidan. 

"Omg, OMG! Du måste gå dit och säga hej, ni är ju nästan bästisar nu."

"Men nej, han kommer säkert inte ens ihåg mig. Det skulle bara vara konstigt." 

"Snälla, jag MÅSTE få träffa Valter." 

"Cornelia, nej. Du kan gå dit själv och hälsa om det är så viktigt." 

"MOA, kom igen." 

Jag rullade ögonen och vände tillbaka blicken mot Dante och Valter men dem hade helt plötsligt försvunnit. Jag kollade runt men såg dem inte.

"Too late." 

Eller inte, jag fick en lätt knuff på axeln och vände mig om.

"Hej, Moa."

"Hej, Dante. Tre gånger på en vecka? Är det ödet?" 

Ett stort leende tog plats på Dante och han satte sig ner brevid oss.

"Dante, Valter det här är Cornelia." 

De båda killarna hälsade på Cornelia innan Valter också slog sig ner vid bordet. Där satt vi fyra i nästan två timmar och pratade om allt och inget. Kändes jättekonstigt, vi kände ju verkligen inte varandra men efter två timmar kändes det som att allting blivit sagt ändå var det så mycket kvar jag ville veta. 

"Vi borde gå, vi har ett möte vi måste gå på. Det var trevligt att träffas, vi får göra om det här." 

Dante ställde sig upp och Valter följde efter. 

"Dante!"

Han kollade på mig med stora ögon.

"Nej, det var inget. Vi kanske ses." 

Både jag och Cornelia kollade på varandra med nyfikna ögon.

"Vad hände nyss?"

"Det där var, oväntat." 

"Herregud. Jävlar vilka sköna killar!" 

"Ja, verkligen. Dem var inte alls som jag trodde." 

Efter ett tag började jag och Cornelia också resa oss upp och gå vår väg när solen hade gjort sitt för dagen. Vi gick skilda vägar och jag gick mot närmsta busstation för att ta en buss hem. På bussen gjorde jag det vanliga och scrollade igenom Instagram flödet och när jag gick in på Instagram poppa en orange ikon i det nedre högra hörnet upp, en ny följare. Jag klickade på den hjärtformade ikonen och möttes av ännu något oväntat: dantelindhe började följa dig.