Vi dansar vidare i livet | D.L

Värda miljoner

11 juli 2018. Klockan 01:09

Jag såg på hur Dante bara vände sig om och gick emot sängen. Jag stängde försiktigt dörren bakom mig och följde efter honom. Han satt med ryggen emot mig och kollade ut genom fönstret som blickade ut över den folktomma gatan. 

"Dante. Prata med mig." 

Jag ville inte tvinga honom till att prata om något men jag kunde heller inte bara stå och titta på när han mådde dåligt. Han reagerade inte vid vad jag sa, han satt bara lugnt och kollade ut. Jag visste heller inte hur jag skulle reagera. Jag har sett han gråta förut men det kändes konstigt denna gången. Det kändes fel av mig att inte göra något men om jag gör något kommer det också kännas fel, som om jag går över någon osynlig gräns.

"Om inte du ska prata, så ska jag prata." 

Jag fick ingen vidare reaktion av honom men jag tog ett steg närmre och tog ett djupt andetag.

"Det som Max skulle berätta, som jag aldrig ville prata om igen. Jag vill fortfarande inte prata om det men jag tänker på det hela tiden, varje dag, varje sekund. Jag kanske måste prata om det, bearbeta det. Så att jag en dag kan glömma det." 

Det stack i mig när jag tänkte på orden jag sa och när det väl kom till mig att jag i denna stund skulle berätta för honom. 

"Det hände förra året, precis innan jag fyllde 19. Jag och Max var i höjdpunkten på vår relation. Allt var så jävla bra mellan oss, innan det här hände. Jag blev gravid och det var verkligen inte alls planerat, på någon som helst nivå. Jag visste inte hur jag skulle reagera, det var mer än oväntat. Kvällen jag skulle berätta för honom hade han redan fått reda på det, jag vet inte hur, han vägrade säga. Jag har aldrig sett han så arg, han var arg på mig. För att jag blev gravid. Jag hade redan planerat att inte behålla det, jag var inte ens 19. Men något i mig försökte säga att det var fel, det var så fel att göra abort. Jag försökte prata med honom, få honom inse att jag inte kunde sätta mig själv i den situationen. Han höll inte med. Han sa att jag var tvungen, han skulle lämna mig annars, han skulle visa folk foton. En vecka senare sa jag till honom att jag fick missfall men jag ljög, vilket han märkte. Han slog mig då, för att jag ljög och för att jag inte var stark eller mogen nog att göra abort. Men är en människa någonsin stark nog för det?" 

Dante vände sig mot mig och kollade på mig. Det var nästan svårare att fortsätta berätta när han kollade på mig, jag skämdes så mycket.

"Iallafall, han fortsatte slå mig. Varje dag, så jag förstår inte riktigt varför han använder det hela mot mig, han säger bara att jag inte har några bevis. Även om det är han som gjort fel. Sen kom dagen, han följde med mig. Jag ville verkligen inte men jag gjorde det ändå. För i den stunden trodde jag det var viktigare att ha kvar Max som älskat mig i flera år än att tänka på mig och min kropp. I den stunden gjorde jag valet att låta någon annan ta över mina beslut. Jag har aldrig berättat för någon, inte för Lova, inte för mina föräldrar och jag har inte låtit mig själv komma över det." 

Jag tog bort en tår som kom ner för kinden och försökte dölja hur jag egentligen kände. Jag ville gråta, skrika och slå något. 

"Du behövde inte berätta." 

Dante ställde sig upp och gav mig en kram, en kram som jag hoppades skulle bota den smärta jag hållt inne dem senaste sexton månaderna. Han släppte mig inte, jag ville inte att han skulle släppa taget. Men allt har sitt slut och han släppte taget och flyttade istället händerna till mitt ansikte och torkade bort dem få tårarna som tog plats på mina kinder.

"Jag tror jag var tvungen att berätta." 

Jag ryckte på axlarna och försökte få det att se ut som om jag var minsta lilla okej. Jag la huvudet på sne och hoppades på att Dante skulle säga något. Bara något om hur han mådde eller varför han mår som han gör. 

"Jag tror jag också är tvungen, för att få det gjort. Det är inte lätt att hålla inne saker som ligger och trycker på ytan." 

Han satte sig ner på sängen igen och jag lutade mig mot skrivbordet som stog en meter från sängen. 

"Allt började när min pappa dog. För 14 år sedan. Han var nog det jag var mest tacksam över i livet. Han fanns alltid där för mig och inspirerade mig alltid till att nå mina mål. Fan, jag önskar han kunde se mig nu, att han visste att jag är där jag är idag på grund av honom. Enda sedan jag förlorade honom har jag haft svårt för att vara tacksam över saker. Dem flesta sakerna jag är tacksam över förlorar jag. Jag är konstant rädd, går runt och undrar vad jag kommer förlora här näst. Är det något jag kan göra för att undvika det? Allt är ju så bra, jag vill inte förlora något. Jag är rädd för att förlora Ludwig, Noel och Axel, förlora våra fans, HOV1 och allt runt omkring oss. Mitt i allt det här är jag rädd att jag ska förlora mig själv. Förlora dig." 

Jag kollade på honom och mötte hans blick i mörkret som omringade oss. Jag kunde se att hans ögon glänsde på grund av tårarna. Han såg på mig som han aldrig kollat på mig tidigare.

"Vi alla har ett kapitel vi inte läser högt." 

Jag återvände till en stående position och gick emot honom, han satt fortfarande på kanten av sängen med huvudet vinklat ner mot marken. Jag satte mina händer på hans axlar och drog hans kropp emot min i en långvarande kram. Allt jag ville nu var att han skulle känna sig trygg och veta att han inte kommer förlora något. Han tog upp sina armar och la dem runt min midja och drog mig allt närmre honom. 

"Jag vet bara inte hur jag ska undvika det, undvika att inte vara rädd." 

Dante tog ner hans armar och jag backade bakåt och lutade mig mot fönstret.

"Jag är rädd för att vara tacksam och rädd för att ta saker för givet. Jag vill inte missa saker för att jag är rädd eller inte uppleva saker för att jag begränsar mig själv." 

Dante kollade upp på mig och en tår rann nedför hans kind, det var så svårt att se honom såhär. 

"Dante. Jag kan inte säga att jag kommer göra allt bättre. Jag kan inte garantera dig någonting. Men någonting jag kan lova dig, idag och för alltid är att jag älskar dig. Det är ingenting du kommer förlora." 

Nu log han mot mig, hans leende är värt miljoner. 

"Moa Norin, jag älskar dig med." 

Han ställde sig upp ännu en gång och tog ett steg mot mig och räckte ut sin hand och jag min. Det går verkligen inte att beskriva hur han får mig att känna. Han kysste mig lätt och resten av kvällen är historia. 

Del 23: Check! Denna delen blev lite kortare men jag ville verkligen att den bara skulle handla om dem och hur deras relation utvecklas när dem öppnar upp sig själva för varandra. Jag tror det är viktigt att ha med sådana delar också. Vi ses i nästa del.

MVH A