Vi dansar vidare i livet | D.L

Bara för dig

26 september 2018. Klockan 11:04

Jag tog mig ur sängen och gick mot köket där jag mötte Dante och Nelly. Nelly hade sovit här inatt men Elias gick hem sent. Dante vände blicken mot mig när jag kom in och jag såg att han hade fått en mellanstor blåtira strax över ögat och ett sår bredvid ögonbrynet men han såg inte särskilt påverkad ut av det. Han gav mig ett leende och jag gick fram mot honom och la armarna runt honom. Jag gav han en lätt puss på axeln innan jag satte mig ner bredvid Nelly på en av stolarna runt bordet. Dante höll på att plocka fram frukost och Nelly hade plockat fram lite andra grejer. 

"Hur är det?" 

"Eh, det blir bra, förväntade mig inte att dem två skulle träffas." 

Nelly ryckte på axlarna och log lite ledsamt mot mig. 

"Har dem något emot varandra eller?" 

"Nej." 

"Nelly." 

Dante ställde ner ett fat med bröd på och slog sig ner på en av stolarna. Nelly gav honom en arg blick men tittade snabbt tillbaka mot mig.

"Okej, dem är inte direkt bästa vänner som man kanske ser. När jag och Elias gjorde slut mådde inte han så bra och den enda som fanns där för honom var Simon, dem var bästa vänner... Åren gick och för ungefär ett och ett halvt år sedan träffade jag Simon och ja... Vi blev tillsammans men jag visste inte att dem kände varandra. Long story short, Simon valde mig framför Elias." 

Jag la huvudet lite på sne och kollade på Nelly och återigen ryckte hon på axlarna innan hon sträckte sig fram och tog en brödskiva. Jag kollade på Dante som log mot mig innan jag också började äta. Fram emot 13 tiden så sa Nelly hejdå och tog sig en buss hem medan jag stannade kvar.

"Dante, var du tvungen att lägga dig i igår kväll?" 

"Jag försökte bara stoppa dem." 

"Se hur bra det gick." 

Jag la huvudet på sne och kollade på Dante som precis dragit på sig en tröja. Han vände sig mot mig och log. 

"Äsch, det är bara ett litet sår, det läker." 

"Det är klart det gör men det hade aldrig behövt hända heller." 

Han gick mot mig och satte sig bredvid mig i soffan och kollade på mig. Han log återigen och skrattade till lätt.

"Du behöver inte oroa dig så mycket."

"Jag bryr mig bara om dig." 

"Och det är jag tacksam över. Jag klarar mig." 

"Det är bara... svårt. Jag är så glad över att du mår bättre nu men varje gång minsta lilla händer blir jag bara så rädd över-" 

Jag avslutade min mening och kollade ner på mina händer och såg hur mycket mina fingrar skakade.

"Rädd över?" 

Dante la sin arm om mig och jag kollade honom djupt in i ögonen.

"Att något ska hända igen och att... du kommer börja dricka igen, börja må dåligt igen." 

"Det kommer aldrig hända, vet du varför?" 

Jag skakade lätt på huvudet och såg på hur Dante log mot mig.

"För att jag sa till mig själv att bättra på mig. För att jag såg till att bli bra igen, tiden läker alla sår. Jag sa till mig själv att hädanefter ska jag vara bra, bara för dig."