Vi dansar vidare i livet | D.L

Det alternativa slutet. 1/2

14 april 2020. Klockan 11:32

Ett och ett halvt år senare sitter jag här. På tunnelbanan, påväg till jobbet där jag kommer få meddelandet jag redan så tydligt räknat ut. Jag kommer få åka hem till Sverige. Jag skyller inte på dem, jag har inte alls varit den personen jag trodde jag skulle vara dessa 18 månaderna. Helst vill jag dock inte lägga vikten på mig själv heller, det är inte mitt fel att jag mått så otroligt dåligt att jag tyvärr inte kunnat ge järnet för den här platsen men kanske är det för det bästa, att få komma hem. Kanske ska ge er lite backstory till varför det gått rent ut sagt åt helvete med den här praktikplatsen. Jag började gå ut varje helg, kom till jobbet bakfull varje måndag. Ursäkter på ursäkter. Vände mig till alkoholen för att dränka alla tankar som var om honom. Jag hatade mig själv för att jag lät mig själv lägga mitt beteende på honom. Som om mängden alkohol jag drack skulle vara hans fel och inte mitt eget. Vi lovade varandra att inte träffas, inte pratas vid. Inte för att vi ville säga hejdå för alltid utan för att ge varandra tid att växa på våra egna håll men fan vad jag ångrar det beslutet. Alla dem kvällar jag ringt, det enda jag ville var att höra hans röst men jag sa ingenting. Inte för att han någonsin svarade, inte för att jag någonsin lät det gå mer än en signal. Varje helg blev till vardag. Bakfull på en onsdag, inte det bästa. Jag var som sagt redan beredd på att få åka hem till Sverige och som jag längtade tills dagen jag stod i min egna lägenhet igen. 

"Moa." 

Jag hade nu tagit mig av tunnelbanan och suttit utanför konferensrummet i strax tjugo minuter innan Nadines familjära röst hördes. Jag tittade upp mot henne och gav ifrån mig ett lätt leende innan jag följde med henne in i rummet. 

"Jag vill inte behöva dra ut på tiden för onödigt snack. Vi trodde verkligen den här platsen skulle gynna dig men tyvärr har du inte presterat tillräckligt för att vi ska kunna erbjuda dig något permanent." 

"Förståeligt. Känns jättetråkigt att lämna och inte ens själv känna att jag försökte tillräckligt men jag har med mig otroligt mycket erfarenheter härifrån och det kommer jag förevigt vara tacksam för." 

Vi pratade en stund innan vi ställde oss upp, skakade hand och sa hejdå. När jag än en gång mötte den svala luften tog jag ett djupt andetag innan mina steg styrdes tillbaka mot tunnelbanan. Det var tråkigt att lämna men tyngden som lämnade mina axlar nu var betydligt skönare. Mobilen började ringa och jag tog snabbt upp den, besvarade samtalet och förde mobilen mot örat.

"Så, blev det som vi trott?" 

Jag hörde Cornelias röst i andra änden.

"Sveriges största besvikelse är påväg hem." 

"Sluta, säg inte så. Det gick inte som du tänkt dig men fan, life goes on." 

Lova höjde rösten och jag kände av att hon log, även om jag inte såg henne. 

"Ugh, jag får åka hem till lägenheten och ta itu med allt, se till att allt löser sig så återkommer jag när jag vet vilken dag jag kommer hem." 

Vi la på samtalet efter ett par minuter och ytterligare en kvart hann gå innan jag slog mig ner i soffan och lämnade ifrån mig en djup suck. 

16 april 2020. Klockan 13:25

"Flight LGW2456 leaving for Gothenburg, immediate boarding." 

Två dagar senare stod jag på den stora flygplatsen och var påväg på planet som skulle ta mig hem till Sverige för första gången på en väldigt lång tid. Det var inte så mycket att packa ner. Alla mina möbler som vart i lägenheten såldes eller skulle stå kvar och det andra fick jag lätt med mig hem. Nu väntades bara en flygresa innan jag fick krama om mina två bästavänner igen.