Vi dansar vidare i livet | D.L

Grannen

Måndag 23 april 2018. Klockan 12:36

"Är du riktigt säker på det här?" 

Mamma studerade lägenheten vi befann oss i noggrant. Hon synade varje detalj minst tre gånger för att se till att ingenting på något sätt var fel. 

"Ja, jag förstår om du och pappa tycker det är trist att jag vill flytta. Men i år fyller jag ta mig fan 20 år. Det ska jag fira med en egen lägenhet." 

Att flytta hemifrån har jag drömt om länge men det var inte tills nu på senare tid som jag verkligen gick och längtade. Det kändes rätt att göra det nu, som om allt i mitt liv skulle falla på plats om jag hade en egen liten gömma. Lägenheten vi var i var liten. Ett kök, ett badrum, ett vardagsrum och en liten hörna som jag inte direkt vill kalla sovrum men antar att det ska försöka föreställa något i den stilen. Det fanns också enormt mycket utrymmen för förvaring, perfekt för mig som sparade på allting jag kom i kontakt med. Den var jättefin, ljus och rymlig för en person. Den låg centralt och var förvånansvärt billig enligt mig med tanke på vart den låg. 

"Ja, jag ska inte ljuga. Den är riktigt fin. Känns bara som slutet på någonting. Du är ju allt jag och pappa har." 

"Men mamma då. Det kommer bli bra. Det är inte så att jag flyttar hemifrån och ni aldrig ser mig igen och jag är inte allt ni har. Ni har varandra." 

Mamma möter mig i mitten av vardagsrummet och lägger armarna runt mig samtidigt som pappa stiger in i hallen. 

"Moa! Jag fixade parkeringsutrymme för dig nere i garaget."

"Pappa, har du glömt något?"

"Nej, vadå?"

"Jag har ingen bil." 

"Nej, inte nu men det är flera lägenheter till salu här så platserna försvinner fort och det är väl skönt att jag och mamma eller kompisar har en plats som kan användas, tills du skaffar dig en egen." 

Jag log stort mot pappa som ett tack för omtanken även om parkeringsplatsen inte gynnade mig särskilt mycket så var det ju ändå tanken som räknades. Mina föräldrar gick tillsammans ut genom dörren och ner mot bilen men jag stod kvar i några sekunder och kände av lägenheten. Det kändes lite otroligt. Att lilla jag, Moa Norin 19-år köpt lägenhet. Jag fylldes av glädje och tog en sista titt innan jag gick ut i trapphuset för att låsa dörren. Samtidigt som jag skulle gå min väg ned för trapporna hör jag en familjär röst. 

"Men ringer du senare så fixar jag det, ni kan komma hit innan." 

Var det Valter? Eller inbillade jag mig? Jag bestämde för att dra ut på tiden och invänta rösten då jag hörde att personen var påväg nedåt. Som väntat så var det Valter som snart kom ned i trappan.

"Hej! Moa var det va?"

"Hej, ja!"

"Ska du upp till honom?"

"Till vem?" 

"Noel, Dante är där." 

Jag kollade på Valter med lite förvirring. Har jag precis köpt lägenhet precis under Noel? Jag vet inte riktigt om jag ska se det som något positivt eller negativt men i stunden bestämmer jag mig för att bemöta det med positivitet. 

"Nej, haha, jag har precis köpt denna." 

Säger jag och pekar mot dörren som saknar namnskylt. 

"Grattis! Stort steg att köpa något eget, jag har nog ett tag kvar. Jag måste gå men vi ses nog!" 

"Tack, ha det så bra."