Vi dansar vidare i livet | D.L

Frukosten

Lördag 12 maj 2018. 03:46

Mobilen plingade var tredje sekund på väg hem. Jag orkade inte kolla vad dem ville, jag var trött. Jag ångrade att jag slog Max, jag sjönk lite i mina egna ögon. Jag har aldrig slagit någon på grund av ilska men jag har heller aldrig varit så här arg på någon. Men mest arg var jag nog på mig själv och kanske inte ens för att jag slog Max utan för att alla såg. Luften var kall och jag hade tagit på mig utmaningen att gå hem vilket tar ungefär fyrtio minuter men det var skönt, jag fick tid att tänka. Jag försökte tänka på bra saker men Max kom tillbaka hela tiden och det var det enda jag ville glömma, Max. Mobilen fortsatte plinga och jag tog äntligen upp den för att stänga av ljudet men passade på att kolla SMSen.

Dante 03:04

Prata med mig eller Cornelia. Snälla.

Dante 03:05

Snälla, svara

Dante 03:12

Jag är påväg till dig

Cornelia 03:02 

Moa, ingen är sur på dig. Du var arg man får vara arg

Cornelia 03:12

Snälla, var inte ledsen för hur saker gick till, det är glömt imorgon

Noel 03:14

Dante är påväg till dig, prata med honom, ni båda behöver det

Förstår ingen i den här världen att man vill vara ifred när man säger det? Jag förstår att dem bryr sig men man behöver ensamtid ibland, jag vill inte vara beroende av att behöva prata om andra bara för att något har hänt. Jag hade ungefär tio minuter kvar hem och jag försökte dra ut på dem minutrarna så mycket som möjligt så jag slapp prata med Dante. Ju närmre jag kom lägenhetshuset ju mer såg jag det tända trapphuset i mitten. Jag suckade och gick sedan över gatan och slog in portkoden och öppnade dörren. Jag gick mina tre trappor upp till fjärde våningen och där satt han.

"Hej."

"Hej." 

Jag kollade på honom en stund innan jag vände mig om för att låsa upp dörren och vi båda gick in. Jag tog av mig skor och jacka och gick sedan in till köket för att ta ett glas vatten. Så bra som möjligt försökte jag undvika diskussion som komma skall. 

"Vill du prata om ikväll?"

"Nej, det vill jag inte." 

"Varför gick du efter honom?"

Jag stannade upp och tänkte. Ska jag vara ärlig vet jag inte varför jag gick efter Max. Mest tänkte jag väl att han försökte vara "tuff" inför de andra och därför var så kaxig men att han skulle vara annorlunda om det bara var jag och han där ute, jag trodde han skulle ge mig en förklaring. 

"För att. Han är inte sån. Han går inte runt och kaxar upp sig eller beter sig dåligt. Han är en bra person, allt jag ville ha var en förklaring men han vägrade ge mig en." 

"Jag förstår det."

"Vadå? Är du sur för att jag inte gick till dig?"

"Nej, verkligen inte. Du är inte tvungen att kolla upp mig. Det vara bara att du pratat om Max som om han är hemsk, vilket han var mot dig men det kändes som om det var viktigt för dig att gå efter honom."