Vi dansar vidare i livet | D.L

Värt ett försök

3 augusti 2018. Klockan 20:32

Lova stannade hos mig hela kvällen, hon ville se till att jag inte gjorde något jag skulle ångra men vad kan jag ångra? Det enda jag ångrar nu är att jag förlorade honom, igen. Hon tog bort min mobil ifrån mig och behandlade mig som om jag verkligen inte kunde kontrollera mig själv. Jag flyttade mig aldrig från balkongen men Lova gick fram och tillbaka inne i lägenheten och städade, det var inget jag bad henne göra men jag protesterade inte heller. Jag sa inte så mycket, inget alls, jag bad henne komma och prata men när hon väl var här fick jag inte fram orden. Vad ville jag ens prata om? Det enda jag ville var att ha Dante bredvid mig. 

"Moa, klockan är elva nu. Du måste sova." 

Lova ställde sig framför mig och lutade sig mot balkongräcket och tittade på mig. Jag flyttade blicken från var det än var jag tittade på och tittade istället på henne. Jag sa fortfarande ingenting men jag ställde mig upp, gick in den lilla biten till soffan och la mig ner. Lova gick ut till köket för att fortsätta städa och då tog jag mig långtsamt upp och gick emot lådan där hon försökt gömma min mobil men jag såg mycket väl vart hon la den. Jag öppndade lådan så tyst som möjligt och tog försiktigt ut mobilen, jag ville bara se om han SMSat eller ringt. 

"Moa, sluta." 

Jag vände huvudet snabbt mot Lova som ställt sig precis bredvid mig och lagt ena handen på min axel.

"Jag ville bara se om han hört av sig. Jag mår inte bra av att inte veta något." 

"Du mår inte bra av att veta heller, så lägg ner den." 

Jag höll kvar mobilen men Lova tog snabbt bort den ur mina händer. Hon betedde sig som om någonting jättehemskt hänt och det började kännas som om hon vet något jag inte vet. Jag kollade på henne med en fundersam blick innan jag gick tillbaka till soffan och la mig ner och somnade. 

17 augusti 2018. Klockan 13:46

Dante hade fortfarande inte hört av sig. Deras turné var slut för en vecka sedan men forfarande hade jag inte hört något från eller om honom. Lova och Cornelia var ofta hos mig och såg till att jag mådde bra, vilket jag sa att jag gjorde. Dem trodde på mig, för det mesta. Idag var en sådan dag dem var här för att se till att jag mådde bra. Det började bli lite jobbigt att dem inte litade på mig. När det knackade på dörren stod bara Cornelia där, ingen Lova.

"Vart är Lova?" 

"Hon är med Frida, någon överraskning grej, så det är bara du och jag idag." 

Vi satte oss ner i vardagsrummet och pratade om Cornelias nya jobb och lite annat. Jag var dock inte så koncentrerad eftersom jag hörde höga fotsteg från ovanvåningen, från Noels lägenhet. 

"Du, Cornelia? Jag är så hungrig... Kan inte du springa ner och köpa parmesan så lagar vi carbonara?" 

"Ja, såklart, börjar du med allt annat?" 

Jag nickade åt Cornelia och väntade tills jag var säker på att hon lämnat lägenheten innan jag öppnade dörren och gick trappan upp till Noel och knackade på.

"Moa... Hej." 

"Hej, är Dante här?" 

"Nej, det är han inte." 

"Vet du vart han är?" 

"Inte just nu nej. Men du-" 

Jag lät han inte fortsätta innan jag var påväg ner för trapporna och ut genom porten. Jag sprang till bussen och tog bussen till Ludwigs lägenhet och gjorde ett nytt försök. Han sa samma sak, han vet inte vart Dante är och han är inte här. Jag gick mot bussen igen och åkte mot Dantes lägenhet men det såg nersläckt ut och ingen öppnade när jag knackade på. Än en gång satt jag på bussen påväg till Axel, det tog lite längre tid att åka dit men jag var tvungen att träffa Dante oavsett om jag skulle behöva åka runt hela Sverige. 

"Hej, Moa." 

"Är Dante här?" 

Axel kollade bakom sig och kollade tillbaka som om han sett något. 

"Nej... Det är han inte." 

Jag sträckte på mig och försökte kolla bakom Axel och såg tillbaka på honom med en frågande min.

"Är du säker?" 

"Ja, Moa, jag är säker." 

Jag suckade innan jag vände på mig och gick tillbaka till bussen. Han var ingenstans. Jag orkade inte leta mer, han ville antagligen inte träffa mig. Bussresan hem kändes som om den tog en evighet. Det hade börjat regna ute och ett gäng kompisar satt längre bak i bussen och var allt annat än tysta. När jag klev av bussen var det som om mina ben gick av sig själva, jag tog mig in i trapphuset och upp till min lägenhet och öppnade dörren.

"Moa, vart fan har du varit?" 

Cornelia stod framför mig och såg extremt orolig ut. Jag svarade inte utan gick förbi henne in till min säng och la mig på den och blickade ut i tomma intet.

"Moa, vart var du?" 

"Ute."

"Om du letade efter Dante kommer du inte hitta honom." 

Nu fick jag tillbaka känslan av att alla andra visste någonting som jag inte visste. Jag vände lätt på mig så jag låg mot Cornelia som stod bredvid sängen.

"Cornelia, vart är Dante?" 

"Han... Han är inte i Stockholm just nu." 

"Vart är han, sluta undvik frågan, vart fan är han?" 

"Göteborg." 

"Med?" 

"Moa, du behöver inte oroa dig. Han är okej." 

"Kan du sluta fucking försöka trycka bort mina frågor? Vem är han med?" 

"Valter." 

"Varför är han i Göteborg?" 

"Vad tror du? Det är inte så lätt för honom det här heller. Du var allt för honom. Han behövde komma bort lite så Valter drog med han ner dit." 

"Jag har förstört hans liv." 

"Nej, säg inte så. Du gjorde så mycket bra för honom men en människa kan inte läka smärta som funnits hela livet. Du kan inte göra allt själv. Vila nu. Tänk inte på honom." 

Jag somnade och gjorde som Cornelia sa. Jag tänkte inte på Dante, eller jo det gjorde jag men jag gjorde det på ett sätt som inte gjorde ont. Var det dags att komma över honom? Nej. Var det dags att försöka? Ja. 

Del 32: Check! Oj, trouble in paradise? Vi ses i nästa del. 

MVH A