Vi dansar vidare i livet | D.L

Del alternativa slutet. 2/2

18 april 2020. Klockan 19:21

"Dante."

Jag släppte ner väskan på golvet och tog ett par steg mot honom. Han log åt mig och drog in mig i sin famn. Det kändes bra. Det kändes som om allting var normalt och direkt kände jag av att i hans famn hör jag hemma. Jag stängde ögonen ett par sekunder och drog in hans doft, jag kan inte beskriva hur mycket jag saknat honom. När han drog ifrån kollade han på mig innan han nickade med huvudet åt bordet och vi satte oss ner mitt emot varandra. Jag log snabbt mot honom innan jag kände hur rodnaden snabbt letade sig fram och istället lät jag blicken vandra runt i köket när jag helt plötsligt såg bilden på oss två som satt på kylskåpet. Han måste ha märkt att jag tittade på denför en suck lämnade hans mun.

"Jag borde ha tagit ner den."

Hans röst, den har jag saknat. Jag skakade på huvudet samtidigt som jag vände huvudet mot honom igen.

"Jag gillar den."

Han skrattade lite och kollade skamset ner på sina händer.

"Ändå. Jag borde inte varit i din lägenhet. Den är inte min."

"Ska jag vara ärlig känns den inte riktigt som min heller."

Jag ryckte på axlarna och log stort mot honom.

"Du kunde ringt, eller SMSat. När du mådde dåligt."

Han tittade upp på mig som om jag sagt något han inte hört innan och jag fick försäkra honom om att allt var okej.

"Lova och Cornelia berättade... Varför du var här så mycket."

"Förståeligt. Känns lite pinsamt nu såhär i efterhand men gjort är gjort och jag tror det var bra för mig. Du kunde också ringt eller SMSat."

Han spände blicken på mig och la huvudet på sne. Jag antar att Cornelia och Lova berättade om mig för honom också.

"Jag vet. Det blev väl inte riktigt som vi tänkt oss."

Sa jag samtidigt som jag tittade ner i bordet. Det var så mycket jag ville få prata med honom om men allt kändes så ihop tryckt inom mig just nu. Som om allt ville komma fram samtidigt men det blev bara en stor klump av allting. Han tog upp sin mobil och kollade snabbt på den och mumlade något för sig själv.

"Va sa du?"

"18 april."

"Det är idag det."

"Det är två år sedan vi träffades idag."

Jag öppnade munnen men stängde den lika fort och lutade mig bakåt i stolen. Han log åt mig och jag besvarade snabbt hans leende.

"Hur fan kommer du ihåg det?"

"Den är på min lista, man måste minnas de bra sakerna i livet."

Han flinade åt mig och tog tag i ett vattenglas som han förde mot munnen. Den där jävla listan. Jag hade helt glömt bort den. Dantes lista på saker i livet som han anser extremt viktiga. Jag log och kollade ner i bordet samtidigt som jag kände att mina kinder blev röda.

"Jag tänkte på dig varje dag. Du lämnade mig aldrig inte på riktigt."

Jag kollade upp på honom och såg att hans ögon blivit lite glansiga. Jag svalde nervöst, inte för att jag var nervös, det blev bara så. Han la huvudet på sne och lutade sig mot bordet.

"Att vara utan dig var det svåraste jag behövt göra, fan. Jag trodde aldrig jag skulle kunna vara glad i London men tiden läker alla sår."

"Antar att det här blir lite som att riva upp dem igen?"