Sex - Dante Lindhe

23 - Dante

Fredag 9 oktober 2015
Jag trodde aldrig att jag skulle kunna uppskatta något så fjantigt som en dejt så här mycket. Tanken på att gå ut och äta på någon flott restaurang med någon brud har alltid gjort mig illamående. Men med Olivia är det spännande. Det här är en ny grej för oss båda. Ingen av oss skulle någonsin göra något sånt här annars.

Olivia ser alltid bra ut, men ikväll... Wow. Det är något alldeles extra. Klänningen ser ut som något taget ur en film. Hela hon ser ut som något taget ur en film. En riktig prinsessa är vad hon ser ut som. Den smaragdgröna klänningen får hennes smaragdgröna ögon att lysa, trots att det är mörkt i restaurangen.

När vår mat var halvt uppäten var båda våra spel nästan helt borta. Jag tror inte att någon av oss tänkte på det. Det bara blev så naturligt. Ingen av oss har riktigt öppnat upp sig om något särkilt djupt än. Jag förstår det dock. Olivia är som mig. Och jag skulle aldrig vilja sitta och prata om privata grejer. Till slut tar jag mig ändå mod till att fråga. Fråga om något jag har tänkt på.

"Det här är säkert känsligt men jag tänker på det din mamma sa i måndags. Angående din pappa." Börjar jag försiktigt. Hennes leende avtar abrupt.

"Jag tänker inte sitta här och prata om honom, då kan jag lika gärna gå." Svarar hon irriterat och sträcker på sig som om hon faktiskt ska gå. Snabbt lägger jag min hand på hennes och hon möter min blick. Hon är lika chockad som jag över hur jag beter mig just nu.

"Olivia, det är okej. Jag vet själv hur det är att växa upp utan en pappa. Om det är någon du kan prata om det med så är det jag." Säger jag lugnt. Hon sitter tyst ett tag. Hennes ansikte har mjuknat. Till slut suckar hon och jag släpper hennes hand.

"Ja, han lämnade oss. Det finns inte så mycket mer att säga om det." Svarar hon.

"Men jag tror det gör det." Säger jag. Hon är tyst i någon sekund.

"Han drog med någon brud när jag var 7 år. De bor numera i Orange County och har en egen liten äcklig familj." Berättar hon. Jag kollar chockat på henne.

"I LA?" Frågar jag. Hon nickar. "Wow." Säger jag.

"Nej, inte wow. Usch." Säger hon.

"Ja, självklart." Svarar jag snabbt. "Så han drog 2004?" Frågar jag. Hon nickar. "Det är samma år min pappa dog." Fortsätter jag. Jag kan inte fatta att jag sitter här och pratar om pappa. Med någon jävla brud. Men nu fick jag henne att prata om sin pappa. Då är det inte mer än rätt att även jag pratar om min. Hennes ansikte mjuknar.

"Det måste ha varit hemskt." Säger hon. Jag nickar. "Jag kan inte ens föreställa mig något sådant." Tillägger hon.

"Det är just det du kan. Du var ju med om i princip samma sak. Bara värre. Din pappa valde aktivt att lämna dig. Det är något jag aldrig skulle kunna föreställa mig." Svarar jag. Hon ser ut att tänka ett tag.

"Jag vet inte. Jag är starkt emot att jämföra tragedier. Saker är hemska på olika sätt. Inget går att jämföra med något annat." Säger hon. Hon har rätt i det hon säger.

"Jag håller med dig. I vilket fall så kunde ingen av oss styra över det. Och vi båda har fått lära oss att leva med det dag in och dag ut." Svarar jag. Ett leende växer på hennes läppar. "Vad?" Frågar jag med ett skratt. Även hon skrattar nu.

"Jag hade bara aldrig kunnat tänka mig att du skulle kunna sitta och vara helt sentimental och allvarlig. Inte ens i mina vildaste drömmar." Svarar hon. Jag skrattar.

"Fuck you. Jag anstränger mig i alla fall lite här." Säger jag. Hon ler mot mig.

"Jag märker det. Det är obehagligt. Sluta genast upp med det." Säger hon. Jag höjer på ena ögonbrynet.

"Så du vill att jag ska vara nonchalanta, äckliga Dante, eller vad du kallade mig?" Frågar jag. Hon ler.

"Typ. Men ändå inte." Svarar hon.

———

Efter ytterligare en timme ber vi om notan. Jag kan inte fatta att jag har suttit på en middag med Olivia och haft roligt. Att jag har kunnat vara mig själv. Att jag inte har behövt spela. Att jag har visat mig sårbar. Att hon har gjort samma sak.

"Hur mycket ska jag betala?" Frågar hon. Jag ler mot henne.

"Jag bjuder." Svarar jag. Hon kollar på mig med vidöppna ögon. Som om jag just har sagt något helt sjukt.

"Inte en chans. Det går jag aldrig med på." Säger hon. Jag skrattar och nickar.

"Jo, det gör du. Jag bjöd ut dig och därför ska jag betala." Säger jag bestämt. Hon skakar hastigt på huvudet.

"Kommer inte på frågan. Det här blev jättedyrt, Dante." Säger hon med ett plågat ansikte.

"Just därför ska jag betala." Svarar jag.

"Nej. Jag betalar hälften. Så gör vi." Säger hon. Jag skrattar.

"Absolut. Jag ska bara på toa." Svarar jag och reser mig från bordet. Aldrig att Olivia betalar ett öre för det här. Hon har precis gett mig den bästa kvällen i mitt liv.

Jag rör mig mot kassan istället för toaletten. Jag säger till killen där att jag vill betala. Och så blir det. Jag betalar för allting. Det var mamma som gav mig pengar för det här. När jag kom hem från skolan förut idag var jag helt förtvivlad över att jag fortfarande inte hade kommit på vad jag skulle göra med Olivia.

Mamma satte sig med mig vid matbordet och hjälpte mig planera allt. Hon rekommenderade stället, gav mig pengar, gav mig tips, sa vad vi skulle prata om, sa vad vi inte skulle prata om. Hon är mer engagerad i det här än någon annan. Jag tror det gläder henne att jag för en gång skull gör något sånt här med en tjej istället för att bara ligga med dem.

När jag återvänder till Olivia vid bordet tar jag kavajen från stolsryggen istället för att sätta mig ner.

"Kommer du?" Frågar jag. Hon kollar förvirrat på mig.

"Vi har ju inte betalat än?" Säger hon frågande. Jag flinar stort mot henne.

"Jo. Jag gjorde det precis. Kom nu." Svarar jag. Hon kollar på mig som om jag just sagt något avskyvärt.

"Dante! Din jävla snake! Du skulle ju inte bjuda." Säger hon. Jag skrattar.

"Men nu ville jag det. Res dig upp nu, Olivia." Svarar jag. Hon himlar med ögonen och reser sig med en suck.

"Du är helt otrolig, Dante." Jag flinar.

"På ett bra eller dåligt sätt?" Frågar jag. Hon ler och vänder bort blicken. Hon kollar på mig igen.

"Jag har inte riktigt listat ut det än." Svarar hon.