Sex - Dante Lindhe

75 - Dante

Måndag 14 mars 2016
Jag låser upp dörren och går in i hallen. Vi glömde helt bort tiden hos Axel. Klockan är över 1 på natten så det blir att sova direkt. Jag tar av mig skorna och jackan och rör mig mot vardagsrummet.

"Förlåt för att det blev så sent. Vi glömde helt bort tiden." Säger jag men stannar upp när jag kommer till vardagsrummet. I soffan sitter mamma med Olivia. Mamma har gråtit och Olivia torkar sig snabbt i ansiktet med tröjärmen. Det ser ut som att även hon har gråtit. Jag kollar bekymrat på dem. "Vad har hänt?" Frågar jag. Olivia ler snabbt mot mig.

"Hej." Säger hon. Min blick pendlar mellan henne och mamma.

"Vad händer? Varför gråter ni?" Frågar jag. Mamma reser sig upp och börjar plocka disken från soffbordet.

"Vi har bara pratat." Svarar hon och försvinner ut i köket. Jag kollar bekymrat på Olivia. Hon reser sig ur soffan och omfamnar mig. Jag kysser henne på huvudet.

"Vad händer?" Frågar jag. Hon kollar upp på mig.

"Jag berättar sen. Kan jag sova här?" Svarar hon. Jag nickar.

"Självklart." Svarar jag. Hon ler mot mig innan hon kysser mig. Vi rör oss mot sovrummet.

"Vi går och lägger oss!" Ropar jag till mamma.

"Godnatt. Sov så gott." Svarar hon.

"Detsamma!" Ropar Olivia, och vi försvinner in på mitt rum. Hon sätter sig på sängen med en suck.

"Vad har hänt?" Frågar jag. Hon kollar ner på händerna i sitt knä.

"Jag blev precis utslängd från mitt egna hem." Svarar hon. Jag kollar chockat på henne.

"Seriöst? Slängde din mamma ut dig?" Frågar jag. Hon skakar på huvudet.

"Jonas slängde ut mig. Men utifrån vad han sa har mamma inget emot den idén." Svarar hon. Jag fortsätter att kolla chockat på henne. Jag sätter mig bredvid henne på sängen.

"Shit." Säger jag. Hon skrattar lätt och nickar. Det är ett dött skratt. Ett riktigt dött skratt. "Du vet att du får sova här hur mycket du vill, va?" Frågar jag. Hon nickar.

"Jag vet." Hon suckar. "Men det känns lite pissigt att min mamma inte ens klarar av att ha mig i sitt hus längre." Fortsätter hon. Jag omfamnar henne.

"Du kanske ska prata med henne?" Föreslår jag. Hon skakar på huvudet.

"Om hon inte ens vill ha mig hemma mer vill hon knappast prata med mig." Svarar hon. Jag suckar och kysser henne på huvudet. Jag kan inte fatta hur en förälder kan göra så. Jag kan inte fatta hur båda Olivias föräldrar kan behandla henne så illa. Olivia kanske inte är helt felfri, men hon är fortfarande den finaste tjejen på den här planeten. Vem skulle inte vilja ha henne i sitt liv?

———

Vi har mest legat tysta bredvid varandra i sängen. Vi håller om varandra men säger ingenting. Det är en rätt så tryckt stämning. Vilket inte är så konstigt med tanke på att hon precis blev utslängd från sitt hem.

"Varför låter din mamma Jonas hålla på så där äckligt hela tiden?" Frågar jag till slut. Olivia suckar.

"Hon har inte riktigt något val. Utan honom har hon inga pengar, inget boende. Dessutom är hon den svagaste kvinnan i världen." Svarar hon. Jag är tyst ett tag och tänker på min nästa fråga.

"Har han nånsin slagit dig?" Frågar jag. Jag har inte kunnat sluta tänka på den där gången jag sov hos henne när hennes mamma och Jonas var hemma. När han blev så arg på henne. När hon låste in sig på rummet med mig medan han stod och bankade på dörren och skrek på henne. Hon suckar innan hon nickar sakta.

"Men inte längre. För några år sen lärde jag mig precis hur snabbt man måste låsa dörren." Svarar hon. Jag får en stor klump i magen. Hur kan man slå sin styvdotter? Hur kan man slå Olivia?

"Han slår inte dina syskon, va?" Frågar jag, rädd för hennes svar. Hon skakar på huvudet.

"Nej, inte än i alla fall. Det är egentligen bara en tidsfråga." Svarar hon. "Det är nog det värsta med att jag inte är välkommen hemma längre. Jag kan inte ha koll på dem längre. Jag kan inte hindra Jonas från att skada dem. Dessutom får jag ju inte träffa dem längre. Tanken på att Linus ska behöva sitta ensam på sitt rum och gråta dödar mig. Jag vill finnas där för honom. Men jag kan inte det längre." Fortsätter hon. Jag drar henne närmare mig.

"Din mamma måste lämna. Hon bara måste det." Säger jag. Hon nickar.

"Hon måste verkligen det. Men hon kommer aldrig göra det. Om hon har stannat efter alla gånger han har slagit henne, efter alla gånger han har slagit mig, så kommer ingenting få henne att lämna honom." Svarar hon. Jag suckar. Allt känns så hopplöst. Om jag känner att allt är hopplöst måste Olivia verkligen känna att allt är hopplöst.

"Du förtjänar så mycket bättre. Så, så mycket bättre. Dina syskon med. Din mamma också. Så du har blivit behandlad är så orättvist. Hela ditt liv är orättvist. Ingen förtjänar det du har varit med om." Säger jag.

"Nej, men som vi konstaterade för längesen, världen är orättvis, och det kommer den alltid att vara. Men samtidigt gav världen mig dig. Så helt ärligt vill jag nästan tacka världen." Säger hon. Jag ler. Ler genom allt det hemska. Trots världens alla orättvisor så gav den oss ändå varandra.

Ingen av oss har någon aning om hur länge det kommer hålla. Helt ärligt tror jag vi båda vet att det här perfekta vi lever i med varandra just nu kommer vara över vilken sekund som helst. Så verkar det alltid vara för oss. När saker är som bäst mellan oss tas det alltid ifrån oss. Men tills dess ska jag njuta av varenda sekund med Olivia. Jag ska ta vara den tiden vi har ihop. För Olivia gör världen lite mindre orättvis.