Lördag 31 oktober 2015
Jag vaknar av att Dante lägger sig i sängen bredvid mig igen. Jag sträcker på mig och öppnar ögonen.
"Förlåt. Somna om igen." Säger han. Jag ler och lägger huvudet mot hans axel.
"Det är lugnt. Jag är vaken nu." Svarar jag. Han virar sina armar runt mig igen.
"Det var mysigt igår." Säger han. Jag suckar.
"Men inte som jag tänkte mig." Svarar jag. Jag fick aldrig chansen att ligga med Dante. Det är frustrerande. Det är som om jag åtrår honom mer nu bara för att jag inte fick något igår. Han smeker min arm och ler så där gulligt han bara gör när ingen annan ser på.
"Helt ärligt blev det bättre." Säger han. Jag lyfter på huvudet och flinar mot honom.
"Så Dante är inte så sex fixerad som han vill framstå?" Frågar jag. Han skrattar lätt.
"Helt ärligt är jag nog inte det. Det var mysigt att för en gång skull bara få... mysa." Svarar han. Jag lägger huvudet på hans axel igen. Jag håller med honom helt och hållet. Det var mysigt. "Du vet, jag har aldrig riktigt gjort det med någon annan. Bara myst liksom. Med alla andra har det bara varit sex." Fortsätter han. Jag nickar.
"Samma här. Jag tror vi båda upplever mycket nytt nu." Svarar jag. Han ler och nickar.
"Det är inte alls så tråkigt som jag trodde. Helt ärligt är det nästan bättre än sex ibland." Säger han. Jag skrattar lätt.
"Faktiskt." Svarar jag. Vi ligger tysta ett tag.
"Nu vill jag prata om det din gamla fritidsfröken sa igår." Säger han till slut. Jag skrattar.
"Om att jag hade det tufft med de andra barnen?" Frågar jag. Han nickar. "Mitt problem var motsatsen till Linus problem. Du vet, jag var rätt så elak som barn. Eller kanske mer missförstådd, och då blir man lätt elak." Börjar jag.
"Tro mig, jag förstår det." Säger han.
"Jag var rätt så annorlunda från de andra i klassen. Jag var högljudd, sa alltid ifrån om något var orättvist, min energinivå var alltid på 100% och jag hade nog en personlighet som få klarade av. Allt det tillsammans fick mig att känna mig missförstådd. Och efter att pappa stack blev allt bara värre. Det var som om ingen i hela världen förstod mig, som om alla vara emot mig." Berättar jag. Han nickar.
"Du vet, Marie var den enda som fortfarande trodde på mig. Som åtminstone försökte förstå mig. Hon gav aldrig upp på att hjälpa mig. För det är jag evigt tacksam." Fortsätter jag.
"Det förstår jag. Jag önskar att jag hade en Marie under min uppväxt." Säger han. Jag ler snett mot honom.
"Du var likadan, va?" Frågar jag. Han nickar.
"Du beskrev det så bra. 'Som om alla var emot mig'." Svarar han.
"Vi var så små. Ingen i den åldern borde behöva gå igenom något sånt som att ens pappa försvinner." Säger jag. Han suckar.
"Nej. Världen är orättvis." Säger han. Nu är det min tur att sucka.
"Jag hatar att den är det. Det är så hemskt. När ska det bli mer rättvist här?" Säger jag. Han drar mig närmare.
"Förmodligen aldrig."
———
"Har det gått bra?" Frågar Jonas när jag hjälper till med maten. Jag nickar.
"Mm." Svarar jag. Dante hann sticka nästan precis innan mamma och Jonas kom hem.
"Ungarna kom i säng i tid och så?" Frågar mamma. Jag nickar. "Bra." Svarar hon med sin vanliga kalla ton. "Mat!" Ropar hon och snart sitter alla vid matbordet.
DU LÄSER
Sex - Dante Lindhe
Fanfiction"Olivia, jag bryr mig om dig mer än vad jag bryr mig om mig själv. Hellre att jag är olycklig än att du är det. Så om det innebar att du skulle må bättre om jag lät dig gå, var jag villig att göra det. Jag är villig att göra precis allt för dig." De...
