Sex - Dante Lindhe

29 - Olivia

Lördag 17 oktober 2015
Jag kan inte fatta att jag gör det här. Varför följde jag med Dante hem? Är tanken att jag ska sova där nu? Försöker han ligga med mig igen? För idag är verkligen inte rätt läge för det. I och för sig var det den riktiga Dante som bjöd med mig hem. Inte den kåta, arroganta, äckliga Dante. Den här Dante bryr sig. På riktigt.

"Mamma är hemma så vi får vara tysta." Säger han innan han drar upp nyckeln ur fickan. Jag flinar.

"Så nu är det okej att jag är inom samma kvadratkilometer som henne?" Frågar jag. Han ger mig en menande blick innan han låser upp och vi går in i hallen. När skorna och jackorna är av smyger vi mot hans rum.

Han öppnar sakta dörren och kliver in först. Jag kommer tätt där bakom. Han sätter sig på sängen men jag står kvar. Jag går runt i rummet och kollar på varenda liten detalj. Ett rum kan säga så mycket om en person. Det var inte så här jag tänkte mig att Dantes rum skulle se ut.

Tavlor och affischer pryder hela väggarna och vid ena väggen står ett skrivbord fullt av anteckningsblock och lösa pappersark. Några tavlor på honom som barn hänger över det. Hans säng är betydligt mycket större än vad jag trodde. Den är enorm. De flesta killar nöjer sig med små äckliga 90 sängar. Men inte Dante.

Jag går fram till skrivbordet och kollar på papperna. De är fyllda med ord och meningar. Texter. Snabbt reser han sig från sängen och går fram till mig. Han samlar ihop alla lösa papper till en hög och stänger alla anteckningsblock.

"Det där är inget." Säger han aningen stressat. Jag kollar upp på honom.

"Är det sångtexter?" Frågar jag. Han kliar sig i nacken. Ser nästan generad ut.

"Det är mest bara kladd. Inget speciellt." Svarar han. Jag lägger min hand på hans som ligger på ett av de stängda anteckningsblocken.

"Du behöver inte skämmas, Dante. Vi är i verkligheten nu om du kommer ihåg?" Säger jag lugnt. Han möter min blick. För första gången någonsin ser han inte så där självsäker ut längre. Han ser mer sårbar ut. På ett positivt sätt. Han spelar inte. "Jag gillar också att skriva." Tillägger jag. Han kollar chockat på mig.

"Skriver du musik?" Frågar han. Jag skrattar lätt och skakar på huvudet.

"Nej. Texter bara. Vad som än dyker upp i huvudet." Svarar jag.

"Som dikter typ?" Frågar han. Jag skakar på huvudet med ett lite äcklat ansiktsuttryck.

"Dikter låter så vidrigt. Det är verkligen bara meningar som bildar en text. Typ som ett sätt att ventilera. Men inte på ett klyschigt sätt, och rim är strängt förbjudna!" Svarar jag. Han skrattar.

"Allt ska alltid vara så invecklat med dig. Ingenting är svart eller vitt. Allt kräver en förklaring." Säger han. Jag ler.

"Det är väl knappast något negativt? Jag tycker bara att folk ofta är för snabba på att ge något en titel. I de flesta fallen finns det mer till saker än bara en simpel titel. Som mina texter. De är inga dikter men inte heller bara texter." Svarar jag. Han ler mot mig.

"Jag gillar det med dig." Säger han. Jag bara ler mot honom. Oförmögen att svara. Men inget svar krävs. Ett leende funkar minst lika bra.

"Jag kom och tänka på en sak." Säger han till slut. Jag sätter mig på sängkanten och strax därefter gör han detsamma.

"Jaha. Vadå?" Frågar jag.

"Varför var det så viktigt för dig att hitta Noel efter det som hände med Arvid och Elsa och allt?" Frågar han. Jag suckar.

"Jag behövde bara någons stöd. Inte någon att gråta ut till direkt. Inte heller någon att ventilera till. Jag behövde verkligen bara få umgås med någon som bryr sig om mig." Svarar jag. Rynkan mellan hans ögonbryn är kvar.

"Jag har aldrig riktigt uppfattat att du och Noel är så värst nära." Säger han. Jag skakar på huvudet.

"Det är vi inte heller. Men han är den närmsta vännen jag har." Svarar jag. Dante ifrågasätter det inte. Han förstår precis vad jag menar.

För såna som oss är det näst intill omöjligt att komma nära folk. Helt enkelt för att vi inte öppnar upp oss. Men också för att folk inte vill ha den delen av oss. De vill ha den delen som har gjort våra namn kända.

Dante lägger en arm över mina axlar och drar mig mot sig. Aldrig trodde jag att man kunde uppskatta den här sortens närhet. Ordet närhet har alltid betytt sex för mig. Sex och kyssar. Kramar och lätta beröringar trodde jag bara var trams och slöseri med tid.

Men nu när Dante sitter här med armarna runt mig känns det som allt jag någonsin kommer behöva i resten av mitt liv. Att jag inte skulle kunna andas utan det. Att jag aldrig vill att han ska släppa mig.