Sex - Dante Lindhe

71 - Olivia

Lördag 12 mars 2016
Jag går på den upplysta gångbanan bredvid bilvägen. Jag har inga som helst planer på att gå hem. Helt ärligt hade jag kunnat tänka mig att gå runt hela natten. Gå över hela Stockholm.

Det är skönt att det tog slut med William. Men samtidigt känner jag någon form av stress just för att jag tycker att det är skönt. En normal person hade varit ledsen eller arg nu. Kan jag verkligen inte känna något för någon? Är det så svårt för mig?

Men jag tror det blev svårare för mig att känna efter Dante. Inte för att han skulle ha sårat mig så mycket att jag inte kan känna något, för pappa har redan gjort det för längesen, utan mer för att han nu har fått alla andra att bli obetydliga i mina ögon.

En siluett visar sig framför mig på vägen. Personen går mot mig men är långt borta. Det är en kille. Han har händerna i fickorna och går med släpande steg. Han verkar också ha en rätt så pissig natt. Det är första människan jag stöter på ikväll.

Han kommer närmare men jag kan fortfarande inte urskilja något ansikte. Men när hans ansikte lyses upp av gatlyktans sken stannar jag upp. Det är Dante. Dante står framför mig. Vi kollar chockat på varandra.

"Vad är oddsen för det här?" Frågar han. Jag skrattar. Skrattar över hur dumt det är. Hur dumt det är att vi alltid ska stöta på varandra.

"Jag har börjat inse att oddsen för att vi stöter på varandra är större än man kan tro." Svarar jag. Han ler, innan han ser bekymrad ut.

"Vad hände med William? Blev han arg?" Frågar han. Jag suckar.

"Ja. Men det är inte mitt problem längre. Han är ute ur bilden nu." Svarar jag. Han kollar chockat på mig.

"Gjorde ni slut för att du pratade med mig på festen förut?" Frågar han.

"Vi var aldrig ihop." Börjar jag snabbt. "Och, nej, han var främst irriterad för att han tycker att jag beter mig konstigt inför andra." Fortsätter jag.

"Han förstår sig inte på såna som dig och mig." Svarar han. Jag skakar på huvudet.

"Det kommer han nog aldrig göra." Svarar jag. Dante står tyst ett tag.

"Du vet, jag och Emma tog också slut ikväll." Säger han. Nu är det min tur att kolla chockat på honom.

"Va? Varför det?" Frågar jag. Han rycker på axlarna. "Hon var bara en del av ditt spel, eller hur?" Frågar jag. Han skakar på huvudet.

"Nej, jag har slutat med det nu." Börjar han. "Eller, jag har inte slutat med spelen. Men jag har slutat att spela med tjejers känslor." Fortsätter han. Jag skrattar.

"Seriöst? Varför det?" Frågar jag. Han ler.

"Jag bestämde mig för att bli en bättre person. Jag kommer fortfarande aldrig att bli perfekt, men att bli lite bättre skadar inte." Säger han. Jag ler.

"Vad fick dig att komma till denna insikt?" Frågar jag. Han skrattar lätt och vänder bort blicken. När han kollar på mig igen ser han allvarligare ut.

"Jag mådde skit efter det jag gjorde mot dig. Jag hatar mig själv för det. Jag vill inte vara den personen längre. Han som sårade den som betydde mest för honom." Berättar han. Jag suckar.

"Det är lugnt, Dante. Det är verkligen det. Du kunde inte ha vetat." Svarar jag.

"Det är inte alls lugnt. Det var korkat av mig." Säger han. Jag skrattar. Jag vet knappt varför. Han skrattar också. "Vad?" Frågar han. Jag skrattar mer nu.

"Jag vet helt ärligt inte. Hela situationen är bara så konstig." Svarar jag. Han ler.

"Hur då?" Frågar han.

"Jag vet inte, allt bara." Börjar jag. "Har du tänkt på att vi alltid har sån timing? Det är som om vi lever på sammanträffanden." Fortsätter jag. Han ler.

"Vi gör nog det." Svarar han. Jag är tyst ett tag.

"Jag börjar nog hålla med dig om det du sa i början när vi sågs. När allt bara var ett spel." Säger jag. Han ser förvirrad ut.

"Vilket av det?" Frågar han. Jag ler.

"Att vi är menade för varandra." Svarar jag. Han ler.

"Du vet, även om spelen alltid fanns där, var det vi hade det mest äkta jag någonsin har haft." Säger han. Jag nickar.

"För mig med. Du är långt ifrån den första jag varit med, men du är den som gjorde alla tidigare obetydliga." Svarar jag. Han flinar

"Jag tror nog det är dikter du skriver." Säger han. Jag kollar kränkt på honom samtidigt som jag fylls av en slags glädje. Han minns. Han minns våran konversation den natten hemma hos honom efter att jag hade legat med Arvid.

"Lägg av! Aldrig att du får använda det emot mig!" Säger jag. Han skrattar.

"Äsch. Jag är väl värre? Jag skriver låttexter." Säger han. Jag skrattar.

"Men de är fina." Svarar jag. Han står tyst ett tag.

"Du tog väl inte illa upp av Kärleksbrev?" Frågar han. Jag skrattar.

"Skulle jag ta illa upp av något? Nu är du allt löjlig." Säger jag. "Du skrev ju bara sanning. Sanningen kan göra ont, men man har ingen rätt att bli kränkt av den." Fortsätter jag.

"Du vet, den texten är ju bara en sida av allt jag har känt under de senaste månaderna. Det var bara ilskan och frustrationen. Jag har känt så mycket mer. Speciellt sorg." Svarar han. Jag ler mot honom.

"Jag vet." Svarar jag. "Jag står fast vid det jag sa för tre veckor sen på den där festen. Jag saknar dig, Dante. Jag gör verkligen det." Fortsätter jag.

"Och jag saknar verkligen dig, Olivia." Svarar han. Jag skrattar och han flinar åt mig. "Vad är det nu då?" Frågar han.

"Kan vi snälla glömma den här konversationen efter idag? Jag pallar inte hemsökas av minnena från en seriös och sentimental Dante." Säger jag. Han skrattar.

"Håller helt med dig. Sentimentala Olivia skrämmer skiten ur mig." Säger han.

"Snälla, jag hatar henne." Svarar jag och vi skrattar.

"Vart ska du nu då?" Frågar han. Jag rycker på axlarna och suckar.

"Vandra runt tror jag. Aldrig att jag drar hem nu." Svarar jag. Han tvekar en sekund.

"Du vet, du får följa med mig hem om du vill." Säger han. Jag är tyst ett tag. Överväger om det är en bra idé. Till slut rycker jag på axlarna.

"Visst." Svarar jag. Och med det simpla ordet raderar vi allting som hänt de senaste månaderna. Alla sömnlösa nätter utan varandra, alla tomma och gråa dagar, all saknad, och alla gömda känslor.