Sex - Dante Lindhe

28 - Dante

Lördag 17 oktober 2015
Jag skyndar ut ur huset efter Olivia utan att säga något till Axel. Han bara kollar frågande efter mig. Vad är grejen med Olivia? Hon lät så stressad och såg så desperat ut. Desperat efter att hitta Noel.

"Olivia." Säger jag sekunden jag kommer utanför dörren. Hon kollar bak på mig och suckar innan hon kollar framåt igen och fortsätter gå. Jag joggar ikapp henne och lägger en hand på hennes axel. Hon vänder sig hastigt om och ser arg ut.

"Låt mig vara, Dante. Jag pallar inte med dig. Inte just nu." Säger hon. Jag kollar chockat på henne.

"Har det hänt något?" Frågar jag. Hon vänder bort blicken.

"Varför bryr du dig helt plötsligt?" Frågar hon. Jag sväljer hårt. Det klart att jag bryr mig. Men istället för att säga det står jag tyst. Det är inte klart för Olivia att jag bryr mig. Hon suckar och vänder sig för att gå. Snabbt greppar jag tag om hennes hand och hon vänder sig tillbaks mot mig. "Vad?" Frågar hon irriterat.

"Vad har hänt?" Frågar jag. "Kom, vi sätter oss." Säger jag och drar med henne till en bänk.

"Jag har precis gjort något hemskt, Dante. Jag är världens sämsta vän." Säger hon med blicken ner i asfalten. Hon suckar. "Jag kan inte fatta att jag sitter här och pratar med dig om det." Tillägger hon. Jag ler försiktigt mot henne. Känner inte för att spela mer.

"Det är väl inte så konstigt att du pratar med mig om det. Förra veckan pratade vi en del om saker." Svarar jag. Hon kollar upp på mig innan hon kollar bort igen och nickar.

"Det gjorde vi. Men det var då det. Det var inte verklighet." Säger hon. Jag kollar förvånat på henne.

"Inte verklighet?" Frågar jag. Hon skakar på huvudet.

"Du var inte du, och jag var inte jag." Svarar hon.

"Det var just precis det vi var. Det är enda kvällen som någonsin har varit verklighet för oss. Enda kvällen vi var oss själva. Allt annat är på låtsas, Olivia." Säger jag. Hon sitter tyst ett tag.

"Jag vet inte. Jag tror jag föredrar det som är på låtsas. Verkligheten är för tråkig och sårbar." Svarar hon. Jag nickar instämmande.

"Men du har fortfarande inte svarat på vad som har hänt. Varför skulle du vara en dålig vän? Handlar det här om Leah?" Frågar jag. Varje gång man ser de tre i skolan ser Leah så utanför ut. Nuförtiden är hon knappt med dem. Oftast ser man bara Olivia och Elsa ensamma. Hon skakar på huvudet.

"Det handlar om Elsa. Jag har precis begått ett stort misstag." Svarar hon. Jag kollar chockat på henne. Elsa? Vad kan hon ha gjort mot Elsa? Hon kollar upp på mig. "Eftersom den här stunden är verklighet, precis som förra fredagen, borde jag väl kunna vara ärlig mot dig? Eftersom det här inte är på låtsas kommer du inte berätta för någon?" Frågar hon.

"Låtsas-Dante hade inte tvekat en sekund på att berätta för alla. Men riktiga jag skulle aldrig göra det." Svarar jag. Hon nickar sakta.

"Jag låg med Arvid förut ikväll." Säger hon med låg röst. Som om hon är rädd för orden. Jag kollar chockat på henne.

Jag vägrar erkänna det för mig själv men det hugger till i bröstet när hon yttrar orden. Hon har legat med någon annan. Hon har legat med Arvid. Det är egentligen inte konstigt. Det är sån Olivia är. Sån jag också är. För det första så är vi ingenting och för det andra hade vi båda kunnat göra det ändå. Det är verkligen bara helt enkelt såna vi är. Men ändå har jag inte kunnat ligga med någon annan efter min första natt med Olivia. Det hade bara känts konstigt med någon annan. Det är inte samma sak med någon annan.

"Arvid Hansson?" Frågar jag. Hon nickar med blicken i marken.

"Elsa gillar honom jättemycket. Hon har gillat honom i ett år." Svarar hon. Jag suckar. Det här är ganska så illa. Värre än vad jag gjorde mot Sofia.

"Jag vet att du inte vill höra det här men Elsa har aldrig varit äkta mot dig." Säger jag försiktigt. Olivia kollar upp på mig med en konstig blick.

"Vad menar du med det?" Frågar hon. Jag suckar igen.

"Kom igen, Olivia. Du vet om det själv. Elsa blev förtrollad av din status precis som alla andra. Hon har aldrig varit äkta mot dig och därav har du inte riktigt svikit henne." Svarar jag. Hon sitter tyst ett tag. Jag vet att hon är medveten om det själv. Att hon bara inte vill erkänna det. Speciellt inte för sig själv.

"Det är fortfarande ett svek." Säger hon.

"Kanske. Men inte ett lika stort svek." Svarar jag. "Elsa kan inte klaga på att du har svikit henne när hon aldrig har varit äkta mot dig. Någon du borde ägna lite mer tid åt är Leah. Hon har varit med dig från start. Hon fanns där innan du blev något." Fortsätter jag.

"Vem fan är du att snacka om mina vänner?" Frågar hon irriterat. Jag lägger försiktigt min hand på hennes. Hon kollar ner på våra händer innan hon möter min blick igen.

"Vi är i verkligheten nu, Olivia. Här finns inga spel. Och då är vi ärliga mot varandra. Du vet det." Svarar jag med lugn röst. Hon suckar och lägger händerna för ansiktet.

"Jag hatar mig själv för det. Jag hatar mig själv, Dante." Säger hon förtvivlat. Jag tar tag i hennes handleder och drar bort hennes händer från hennes ansikte och kollar allvarligt på henne.

"Säg aldrig så. Du ska vara din bästa vän. I slutet av dagen har du alltid bara dig själv." Säger jag. Hon kollar på mig med stora ögon.

Olivia har aldrig sett så här sårbar ut tidigare. Olivia är alltid så tuff och hård. Aldrig att hon skulle visa sig så här inför någon. Men nu sitter hon här och gör precis just det. Inför mig.

"Dante, jag måste härifrån. Jag klarar inte av att kolla på henne. Mina skuldkänslor äter upp mig." Säger hon. Jag omfamnar henne där vi sitter. Drar henne så nära intill mig som möjligt. Kramar har aldrig varit min grej men med Olivia känns det bra. Bättre än allt annat.

"Då drar vi härifrån." Svarar jag.