Sex - Dante Lindhe

83 - Olivia

Fredag 27 maj 2016
Jag kollar ner på anteckningarna i min mobil. Mjölk, potatis, kyckling och bröd. Det är det William bad mig köpa.

Jag bor hos William igen. Vi ligger. Han låtsas tycka om mig. Jag låtsas att han gör det. Det funkar bra. Vi har inte bråkat än. Förmodligen för att jag alltid lägger mig innan det hinner bli bråk. Jag orkar inte bråka med honom. Inte nu. Utan honom har jag ingenstans att ta vägen.

Jag öppnar kylen och lägger ner ett mjölkpaket i korgen. Vad är kvar nu? Kyckling. Jag rör mig mot köttkylen och lägger ett paket kyckling i korgen. Nu ska jag ha allt. Jag går mot kassorna och ställer mig i kön. Jag lägger upp allt på bandet, betalar och packar allt i påsar, för att sedan röra mig ut ur affären. Jag hinner knappt ut innan jag stannar upp. Framför mig står mamma. Hon ser lika chockad ut som jag gör. Vi bara kollar på varandra ett bra tag innan hon omfamnar mig.

"Olivia!" Utbrister hon. Jag kramar henne inte tillbaks. Jag är alldeles för överrumplad av hela situationen för att kunna göra något. Hon släpper kramen och kollar på mig med ledsna ögon. Hon smeker min kind med jag backar undan.

"Vad vill du?" Frågar jag så argt jag kan. Jag får trycka undan smärtan jag känner i bröstet. Hon får inte veta att jag bryr mig. Hon slängde ut mig, då har hon ingen rätt att stå här och se ledsen ut.

"Jag saknar dig." Säger hon. Jag fnyser.

"Du slängde ut mig." Svarar jag. Hon kollar konstigt på mig.

"Slängde ut dig? Olivia, du stack." Säger hon. Nu är det min tur att kolla konstigt på henne.

"Vadå stack? Du sa att du inte ville ha mig hemma mer. Att jag bara ställde till med problem." Svarar jag.

"Jag har inte sagt det." Säger hon.

"Jonas sa att du hade sagt det." Mumlar jag. Hon kollar konstigt på mig.

"Kom." Säger hon och vi rör oss mot hennes bil där vi sätter oss.

"Jonas berättade att han en natt vaknade av ljud från ditt rum. Och att när han gick in där var du mitt uppe i att packa en väska. När han frågade vad du gjorde skrek du åt honom att du skulle dra. Att du aldrig skulle komma tillbaks hit och att du aldrig ville ha kontakt med oss igen." Berättar hon. Jag kollar chockat på henne.

"Så var det inte! Jag kom hem en natt och så började han skrika åt mig och sa att jag inte var välkommen hemma längre. Att du inte ville ha mig där." Svarar jag. Mamma suckar och lägger ansiktet i händerna.

"Jonas..." Börjar hon. Hon kollar upp på mig. "Jag hatar honom. Jag hatar honom!" Ropar hon. Jag kollar ut genom rutan.

"Varför stannar du med honom då?" Frågar jag. Hon suckar.

"Jag vet inte hur vi ska klara oss annars." Säger hon. Jag kollar allvarligt på henne.

"Mamma, du jobbar mer än honom nuförtiden. Ni kommer klara er utan honom. Det där är bara saker han har intalat dig till att tro. Det är han som inte kommer klara sig utan dig i nuläget." Säger jag. Hon vänder bort blicken.

"Du vet, han slog Linus igår." Säger hon. Det hugger till i bröstet. Han skulle aldrig få röra Linus. Han skulle aldrig få röra någon av dem. Och nu har han gjort det. Och jag var inte där för att förhindra det. "Jag slängde ut honom. Jag tror han sov hos sina föräldrar inatt. Vi har inte pratat sen dess." Fortsätter hon.

"Mamma, du måste lämna nu. Du kan inte låta honom slå dina barn." Säger jag. Hon kollar på mig.

"Jag stannade ju trots att han slog dig." Säger hon. Jag blir tyst för ett ögonblick. Det gjorde hon, men det känns inte som samma sak. Det här är ju Linus. Mamma suckar. "Jag är en usel mamma. Det har jag alltid varit. Jag visste det redan när jag blev gravid med dig. Michael var som gjord för att vara pappa. Han visste precis hur han skulle vara, medan jag var mer vilsen än någonsin. Jag har alltid haft dåligt samvete för hur det blev för dig. Det finns ingen annan att skylla på än mig." Fortsätter hon. Jag skakar på huvudet.

"Det är inte sant. Jag blev så här på grund av pappa. Hade han bara stannat och varit en så bra pappa som du påstår så hade allt sett annorlunda ut nu." Säger jag.

"Olivia, det är jag som borde ha lämnat. Inte din pappa. För din skull. Du hade haft det bättre med honom än vad du har haft med mig." Säger hon. Jag sitter tyst ett tag innan jag suckar.

"Men nu blev det så här. Och du har ju fått göra ditt bästa, eller hur?" Frågar jag. Hon nickar. "Jag har inte heller gjort det lätt för dig. Jag har varit alldeles för hård mot dig hela mitt liv." Fortsätter jag. Hon suckar.

"Det är väl bådas fel då." Säger hon. Jag nickar.

"Men mest Jonas. Och nu ska vi göra oss av med honom." Säger jag. Hon nickar och torkar en tår.

"Det är nog dags." Svarar hon. Jag omfamnar henne.

"Säg till när det är gjort så kommer jag hem direkt, okej?" Säger jag. Hon nickar och jag ler mot henne innan jag öppnar bildörren för att gå ut. Hon tar tag i min arm.

"Olivia?" Frågar hon. Jag kollar på henne. "Kan du sova hemma inatt? Jag har varit så orolig varje dag, inte kunnat sova på nätterna. Jag har ingen aning om vem du sover hos." Börjar hon. "Dessutom saknar ungarna dig. Jättemycket. Speciellt Linus. Han behöver sin syster nu." Fortsätter hon. Jag nickar.

"Absolut. Bli av med Jonas nu då, så kommer jag ikväll." Säger jag. Hon nickar.

"Tack."