Sex - Dante Lindhe

73 - Olivia

Söndag 13 mars 2016
Jag öppnar ytterdörren så sakta jag kan och smyger in i hallen. Det här blir första natten hemma sedan jag och William började hålla på. Jag har ju varit här för att byta kläder och sånt så klart, men jag har inte sovit här på två månader. De få nätter jag inte kunde sova hos William spenderade jag hos Elsa och ibland, ytterst sällan, hos Leah. Jag sov även hos Noel någon natt.

När skorna är av smyger jag mot trappan. Alla borde sova. Klockan är ändå snart 12 på natten. Dessutom spelar det inte så stor roll. Jag pallar bara inte prata med mamma eller Jonas om att jag har varit borta så länge. Dock tror jag inte de har brytt sig. Mamma har varken ringt eller smsat på två månader.

"Så nu passar det sig att komma tillbaks?" Rösten kommer från vardagsrummet. Jag stannar i mitt steg uppför första trappstegen och sluter ögonen. Fucking Jonas.

"Mm." Svarar jag och vänder mig mot honom. Han bara kollar på mig. "Ville du något, eller?" Frågar jag irriterat.

"Inte egentligen. Jag tycker bara det är fel av dig att dyka upp här efter två månader." Säger han.

"Vadå? Jag bor här?" Svarar jag frågande.

"Absolut. Men jag hade hoppats på att du skulle fortsätta sova hos gud vet vilken kille." Säger han. Jag kollar konstigt på honom. "Det har varit så lugnt här utan dig. Luften i huset blev genast väldigt behaglig sekunden du satte dig på planet till USA." Fortsätter han. Jag fortsätter att bara kolla på honom. Är han seriös?

"Hade jag fått välja hade jag aldrig sovit här igen." Svarar jag. Han fnyser.

"Varför sover du inte borta då? Finns det inga fler killar att sova hos längre?" Frågar han. Jag kollar chockat på honom med öppen mun.

"Vad fuck är det du sitter och säger? Påstår du att jag är slampig?" Frågar jag. Han suckar och nickar.

"Det är precis vad jag påstår, Olivia. Och det känns riktigt ofräscht att ha dig i närheten av mina barn." Svarar han. Jag fnyser.

"Sen när brydde du dig om dina barn?" Frågar jag. Han ändras genast. Hans blick blir mörk. Han ser arg ut. Förbannad. Han reser sig ur soffan och rör sig mot mig.

"Du ska inte komma och snacka om mina barn." Säger han och pekar aggressivt på mig. Hela scenen är skrattretande. Jag släpper ut ett lätt skratt. "Vad skrattar du åt?" Frågar han. Jag flinar mot honom.

"Dig." Svarar jag. Han tar ett hårt grepp om min arm. Mitt flin försvinner och en underliggande känsla av skräck tar över.

"Du skrattar inte åt mig i mitt hus!" Väser han. Jag ryggar tillbaks då hans ansikte är obehagligt nära mitt när han spottar ur sig orden.

"Det är lika mycket mammas hus som ditt." Säger jag lugnt. Jag låter lugn, trots att min puls förmodligen går i 190 just nu. Ett obehagligt leende tar plats på hans ansikte.

"Fast är det verkligen det? Är du medveten om din mammas ekonomiska situation?" Frågar han. Jag svarar inte. Jag vet att mamma har det tufft med pengar. Det har hon haft sen pappa stack. "Om jag hade lämnat henne hade ni hamnat på gatan. Det är jag som betalar för exakt allt i det här hushållet. Därför känner inte jag för att ha dig här längre. Jag tänker inte lägga mer pengar på någon otacksam tonåring längre." Fortsätter han. Hans grepp om min arm har lossat lite så mitt lugn och självsäkerhet är tillbaks. Jag ler mot honom.

"Jobbigt att du inte har något val. Så länge du är med mamma är du fast med mig." Svarar jag. Han ler det där obehagliga leendet igen.

"Det är jag inte alls. Du är vuxen nu, Olivia. Vi är inte tvungna att försörja dig längre." Säger han. Jag ger honom en skeptisk min.

"Så du tänker kasta ut mig, eller vadå?" Frågar jag. Han nickar lugnt.

"Det är precis vad jag tänker göra." Svarar han. Även om jag inte vill det så påverkar hans ord mig. Självsäkerheten är borta igen.

"Mamma skulle aldrig låta dig göra det." Säger jag, mest för att övertyga mig själv om det. Han kollar chockat på mig och flinar.

"Inte? Ska vi fråga henne?" Frågar han. Jag ger honom en konstigt blick.

"Tror du på riktigt att mamma skulle låta någon jävla kille kasta ut mig?" Frågar jag.

"Olivia, hur många gånger har din mamma hört av sig medan du varit borta nu?" Frågar han. Jag blir tyst och vänder bort blicken. "Svara." Säger han.

"Aldrig." Mumlar jag.

"Högre." Säger han. Jag kollar på honom.

"Aldrig. Hon har varken smsat eller ringt." Svarar jag irriterat, men samtidigt sorgset. Han ler nöjt.

"Exakt. Det hade varit en lättnad för din mamma om du inte längre bodde här. Det hade varit en mindre sak för henne att tänka på. Hon har inte brytt sig det minsta lilla om att du ha varit borta. Hon har endast njutit av varenda sekund av det." Säger han. Jag står tyst. Vill inte kolla på honom. Han skrattar lätt. Ett riktigt hemskt skratt. "Hon sa faktiskt någon vecka innan du drog till USA att hon längtar tills att du flyttar hemifrån. Att du endast har ställt till med problem för henne ända sen du föddes." Säger han. Jag vet att det inte är sant. Inte allt i alla fall. Jag var inget problem för någon innan pappa stack. Det var först efter det jag blev problematisk. Men ändå når hans ord ända in i min själ. Jag tar mig ur hans grepp och skyndar mot ytterdörren. Jag trampar på mig skorna och hinner bara lägga handen på dörrhandtaget innan Jonas har tagit ett nytt, hårdare, grepp om mig.

"Vart ska du?" Ryter han så nära mitt ansikte att jag känner luften från orden mot min hud. Jag kollar bara på honom med tom blick.

"Jag hjälper dig på vägen med att kasta ut mig. Du ska aldrig behöva se mig igen. Inte mamma heller. Jag ska lämna er ifred. Låta er få erat, så kallade, lugn och ro." Säger jag. Han ser chockad ut av mina ord. Ställd typ. Han säger ingenting. Bara kollar på mig. Jag passar på att gå nu innan han får tillbaks kontrollen över sig kropp igen. Sekunden jag tagit mig ur hans grepp sträcker han sig efter mig igen men jag har redan hunnit ut genom ytterdörren.

"Olivia! Kom genast tillbaks!" Ropar han efter mig. Jag svarar inte. "Jävla misstag till barn!" Ropar han innan han smäller igen dörren.

Jag fortsätter att gå i rask takt. Jag skyndar runt ett hörn innan jag faller ihop på marken. Jag sätter mig där och låter tårarna rinna längs mina kinder. Det är inte många tårar. Inte så värst hysteriskt gråtande heller. Det är snarare en eller två tårar som faller tillsammans med min tunga andning. Jag skiter i om någon skulle gå förbi och se mig sitta här nu mitt på trottoaren.

Tidigare var det här med att min familj inte bryr sig om mig mer som en typisk grej alla tonåringar säger. Det var mer en överdriven teori. Men nu har jag fått det bekräftat. Jag har fått det sagt till mig. Min familj bryr sig verkligen inte om mig. Vem har jag då om jag inte ens har min familj? Jag är tjejen alla antingen vill vara eller knulla, men ändå är jag fan ensammast i hela fucking världen.