Sex - Dante Lindhe

62 - Olivia

Måndag 4 januari 2016

"Jag var hemma hos dig före jul nån gång. Med pappa." Säger Leah genom luren.

"Va? Seriöst?" Frågar jag. Hon skrattar lätt.

"Ja, jag håller med dig om att Jonas är helt knäpp. Jag trodde jag bara hade fått för mig det nu så här i efterhand, eftersom det var så längesen jag träffade honom, men han är ju helt vrickad." Berättar hon. Jag skrattar. Det känns faktiskt genuint den här gången. Den där resan till LA var kanske bra. Jag har faktiskt slutat tänka på Dante. Till viss del i alla fall.

"Snälla, testa att behöva bo med honom då." Säger jag. Nu är det hennes tur att skratta.

"Hur var det i LA? Hur är det med din pappa?" Frågar hon. Mitt leende avtar. Ingen vet att pappa lämnade mig, inte ens Leah. Ingen förutom Dante då.

"Det var lika kul som vanligt." Ljuger jag. Som vanligt. Jag hade aldrig varit där förens nu. "Men du, jag måste lägga på nu. Jag ska träffa Elsa." Säger jag.

"Ah... Okej, hejdå." Säger hon. Hon låter aningen besviken.

"Hejdå." Svarar jag och lägger på. Jag suckar. Då är det ut ur huset som gäller.

Äsch, ryck upp dig.

Det kommer gå bra. Dante är ett minne blott.

———

"Berätta allt. Alltså verkligen allt." Säger Elsa exalterat där vi sitter i hennes säng. Jag rycker på axlarna.

"Finns inget speciellt att berätta. Det var som alla andra gånger jag har varit där." Svarar jag. Fan vad jag ljuger för alla. Jag har alltid gjort det, men det är först nu jag inser det. Först nu jag stör mig på det. Elsa himlar med ögonen.

"Kom igen. Berätta om nyår då. Du var på en fest. Någon nyårskyss kanske?" Frågar hon och vickar på ögonbrynen. Jag skrattar lätt, mer som en fnysning.

"Faktiskt." Svarar jag. Hon skiner upp i ett leende.

"Omg! Berätta om honom! Hur ser han ut? Han var spikat lång. Säkert brunett. Alla vet att du älskar brunetter." Säger hon. Det är sant. Jag älskar brunetter. Men Dante är blond. Dante var även mitt undantag med många andra grejer.

Sluta tänk på Dante.

"Lång brunnet. Han är 95a. Svensk. Han flyttar hit nästa vecka." Berättar jag. Hennes leende växer.

"Det är ju helt fantastiskt! Wow!" Utbrister hon.

"Faktiskt." Svarar jag. Hon kollar aningen förvånat på mig.

"Så du tänker fortsätta hålla på med honom?" Frågar hon. Jag är tyst ett tag.

Jag skulle faktiskt kunna fortsätta träffa William. Jag har alltid varit emot något seriöst med någon men efter Dante-grejen känns det inte helt fel. Det var skönt att ha någon stabil. En och samma person att gå till. Men självklart kommer jag aldrig ha något seriöst seriöst med någon. Men kanske mer som en kk relation typ.

Jag rycker på axlarna.

"Kanske." Svarar jag. Elsa kollar på mig med vidöppna ögon och ler.

"Han är speciell för dig!" Utbrister hon. Jag fnyser.

"Knappast. Han är allt annat än speciell. Jag tänker bara att en kk relation inte hade skadat." Svarar jag. Hon brister ut i skratt.

"Du är så skev." Säger hon.

"Ska du säga." Svarar jag. Hon ler.

"Berätta nu om julafton. Du fick spikat de fetaste presenterna." Säger hon.

"Jag önskade mig bara pengar." Svarar jag. Det är inte helt sant. Jag önskade mig faktiskt ingenting.

Förr, innan jag fuckade allt i somras, önskade jag mig alltid något från mamma. Men iår var det ingen idé. Jag ville inte besvära henne med att köpa något till sin dotter som hon inte ens bryr sig om längre.

Jag fick bara pengar av pappa, precis som jag alltid bara har fått. Pengar är väl bra, men det vore ju trevligt om min familj kände mig så pass bra att de åtminstone kunde komma på en sak att köpa till mig. Men jag förväntar mig inte det av min familj. Min familj fungerar inte som andra familjer.

"Vad tråkigt." Säger Elsa. Jag rycker på axlarna.

"Inte direkt. Det är bättre om jag kan köpa något själv än att de ska gissa sig fram och köpa något jag inte alls vill ha." Svarar jag. Hon ser fortfarande inte helt nöjd ut.

"Ändå." Svarar hon.

———

Jag går hem med en sjuk ångest i bröstet. Det känns som om jag kommer svimma när som helst. Allt med den här staden påminner mig om honom. Och minnena av honom påminner mig om hans svek.

Varför kan jag inte sluta tänka på honom? Varför kan jag inte bara släppa det? Vad gör han just nu? Hur mår han just nu? Jag hoppas att han mår skit. Han förtjänar att må skit i alla fall.

Jag vill aldrig mer se honom igen. Men nästa vecka börjar skolan igen. Då har jag inte längre något val. Då kommer jag behöva se honom varje dag igen. Då kommer jag påminnas om allt igen. Dag in och dag ut. Mitt liv har blivit ett helvete. Mitt liv är ett helvete utan honom.

Jag saknar honom. Jag saknar Dante. Men jag är för stolt för att erkänna det för mig själv, även om jag vet om det innerst inne. Han förtjänar inte att bli saknad av mig. Men en del av mig säger ändå att jag överreagerar. Att jag borde prata med honom. Han kunde ju inte ha vetat.

Hade det slutat annorlunda om han visste? Hade han slutat med droger om han visste? Förmodligen inte. Varför skulle han göra det? Varför skulle han göra det bara för att droger har förstört så mycket för mig? Det är helt orimligt. Endast önsketänkande. Dumt, dumt önsketänkande.