Sex - Dante Lindhe

63 - Dante

Måndag 11 januari 2016
Jag vill verkligen inte till skolan idag. Jag vill aldrig någonsin mer dit. Inte om det innebär att se Olivia. Jag kommer inte kunna titta henne i ögonen. Jag gjorde bort mig. Jag gjorde bort mig något brutalt. Och jag har fått ta mitt straff för det. Jag förtjänar att må som jag gör nu.

Jag behövde att någon gav mig konsekvenser för mitt beteende. Jag har aldrig riktigt fått det innan. Tidigare har jag bara kunnat gå runt och göra vad jag vill utan att någon visar tydligt vad som är okej och inte. Men det gör inte mindre ont för det.

Jag kommer först till andra lektionen. Det gick bara inte att komma upp ur sängen imorse. Alla kommer fråga. Det vet jag. Alla kommer fråga varför jag varken svarat på samtal eller umgåtts med någon under lovet. Och jag kommer inte kunna svara ärligt. Jag kommer behöva ljuga om att jag har haft fullt upp med olika tjejer eller nånting. Det är det enda folk hade gått på.

Jag vill inte behöva säga det. Jag vill inte bli sedd som fuckboy-Dante längre. Jag är trött på honom. Trött på honom och hans keffa beteende. Efter det jag gjorde mot Olivia ska jag ändra mig. Jag ska bli bättre. Jag ska sluta hålla på med tjejer till höger och vänster. Om jag ska vara med någon nu, så ska jag vara med henne på riktigt.

Grejen är bara den att jag inte vill vara med någon annan än Olivia. Jag bryr mig inte om någon annan än Olivia.

———

"Vart har du varit hela lovet? Enda gången någon har sett sig var på nyårsfesten." Frågar Ludwig där vi sitter på skolgården. Jag rycker på axlarna.

"Olika ställen." Svarar jag. Killarna flinar och nickar.

"Jag hörde att Olivia var i LA under lovet." Säger Valter. Jag vänder bort blicken. En sekund har gått och de pratar redan om henne. Noel nickar.

"Hennes pappa bor där." Svarar han.

"Fy fan vad fett att ha en pappa i LA. Fatta att bara kunna dra dit under alla lov." Säger Ludwig. Jag fnyser och alla blickar vänds mot mig. Det var inte meningen att göra det där högt. Jag blir bara irriterad på att de sitter och är avundsjuka på Olivia för att hon har en farsa i LA, när han i själva verket lämnade henne. Det stör mig att de pratar om det när de inte vet hela historien. Men de kan omöjligt veta. Olivia pratar inte om sig själv. De kollar frågande på mig.

"Vad?" Frågar jag trött. Ludwig är den första att skratta.

"Varför reagerade du så? Är du avundsjuk?" Frågar han. Jag skakar på huvudet.

"Jag har ingen som helst anledning att vara avundsjuk. Jag menar bara, ni vet ju inte alls om det är fett. Om han bor så långt bort kan de ju inte träffas så ofta." Svarar jag. De fortsätter att kolla på mig med konstiga blickar och flin. Jag suckar och himlar med ögonen. "Bara släpp det. Herregud." Säger jag. De brister ut i skratt och snart pratar de om annat.

Jag sitter tyst under alla olika konversationer. Jag har inget att säga. Jag brukade ha det. Men inte längre. Nu är allt mörkt och tråkigt. All min kreativitet är på noll. Det enda som har blivit bättre är mitt skrivande. Jag skriver mer än någonsin just nu. Skriver om henne. Olivia.

———

Jag går ut från skolan med en suck. Allt var redan dystert, behövde det verkligen börja regna då också? Skolgården är tom. Tom bortsett från en person som precis tar sig ut från skolans område. Jag kisar för att se bättre. Är det inte... Är det inte Olivia? Jo, det är Olivia.

Jag skyndar på mina steg för att komma ikapp henne. Det är nu eller aldrig. Jag måste få prata med henne.

"Olivia!" Ropar jag när jag börjar närma mig. Hon vänder sig om och möter min blick innan hon skyndar på sina steg. Jag joggar ikapp henne och tar tag i hennes arm. "Snälla, stanna." Säger jag. Till min förvåning stannar hon. Hon vänder sig mot mig och ger mig en arg blick.

"Vad?" Snäser hon åt mig.

"Du har inte svarat på mina sms." Säger jag. Hon fnyser. Fnyser som om jag vore dum i huvudet. Fnyser trött.

"Nej, det har jag inte, Dante." Säger hon. "Vad vill du att jag ska säga? Du vet varför. Eller du kanske var för hög för att ta in det jag sa till dig." Fortsätter hon. Jag suckar.

"Jag är ledsen, Olivia. Så, så ledsen. Hade jag vetat hade jag aldrig gjort det. Jag ville aldrig såra dig. Jag skulle aldrig vilja göra det." Säger jag. Hon ger mig en konstig blick.

"Sårat mig? Jag har knappast blivit sårad." Säger hon, som om ordet sårad smakar riktigt illa. "Du visade bara din sanna sida och jag tycker inte om den." Fortsätter hon. Jag sluter ögonen och andas innan jag möter hennes blick igen.

"Kan vi åtminstone prata? Det får inte ta slut här. Jag vet inte vad jag ska göra utan dig." Säger jag.

"Det finns inget att prata om. Det här är inget litet bråk som vi kan lösa. Jag tycker inte om dig. Punkt slut." Säger hon. "Eller vet du vad? Jag hatar dig till och med. Jag hatar dig något enormt." Tillägger hon. Orden träffar mig som pilar. Det hugger i hjärtat och svider i hela kroppen. Jag skakar på huvudet.

"Du menar inte det där. Du är bara arg." Säger jag, nästan desperat. Desperat över att mina ord ska vara sanning. Hon fnyser igen.

"Säg inte åt mig vad jag menar eller vad jag känner. Jag hatar dig, Dante." Säger hon. Jag står tyst. Vet inte vad jag ska säga längre. Hon suckar innan hon vänder sig om och börjar gå.

"Oddsen att du stannar och pratar med mig om det?" Frågar jag. Jag är desperat. Det här är min sista utväg. Hon stannar, vänder sig mot mig och ger mig en trött blick.

"Dante..." Börjar hon.

"Oddsen, Olivia." Säger jag bara. Hon suckar.

"1 på 1000" Säger hon. Jag sjunker ihop en aning, men jag tänker inte ge upp för det. "1, 2, 3."

"7" Säger jag.

"653" Säger hon. Jag kollar chockat på henne. Jag borde inte vara chockad. Oddsen var låga. Men även under låga odds har vi sagt samma tidigare. Hon himlar med ögonen.

"Se inte så jävla chockad ut. Enda anledningen till att vi alltid har sagt samma innan är för att vi alltid använder samma siffror. Alla tal vi någonsin sagt innehåller antingen 7 eller 9, eller båda." Säger hon. Jag kollar dystert på henne. Hon skakar på huvudet och ska just gå när jag tar tag i hennes arm.

"Snälla, Olivia. Vi kan lösa det." Ber jag. Hon kollar på mig ett tag innan hon rycker åt sig sin arm.

"Det finns fortfarande ingenting att lösa. Släpp det, Dante. Gå vidare. Det finns inget du och jag längre, och det kommer det aldrig att göra." Säger hon innan hon skyndar bort. Jag står kvar. Jag står kvar där i regnet samtidigt som de sista torra fläckarna på mig blir blöta även dem.

Då var det slut. Då var det verkligen slut. På riktigt. Olivia har sagt sitt. Och om det är något jag vet om henne så är det att hon håller sig fast vid det hon säger. Det är nog dags att gå vidare. Att släppa det. Min tid med henne är slut. Mina 7 minuter i himmelen är över. För precis som hon sa, det finns inget jag och hon längre.