"Olivia, jag bryr mig om dig mer än vad jag bryr mig om mig själv. Hellre att jag är olycklig än att du är det. Så om det innebar att du skulle må bättre om jag lät dig gå, var jag villig att göra det. Jag är villig att göra precis allt för dig."
De...
Onsdag 23 mars 2016 Det är över en vecka sen jag blev utslängd. Jag har sovit hos Dante varje natt. Det borde kännas konstigare än vad det gör. Men helt ärligt känns det som det mest naturliga jag någonsin varit med om. Jag somnar och vaknar i Dantes famn varje dag. Vi äter middag med hans mamma. Han skjutsar mig till skolan, men släpper självklart av mig en bit bort så att ingen ska se att vi kommer ihop.
Otroligt nog har allting redan börjat gå på rutin igen. Fuck it, för en gång skull har jag rutiner! Rutiner existerade inte förr. Jag har insett att jag mår bra av rutiner. Jag känner mig samlad. Nästan programmerad. Som en robot. Varje dag är den andra lik, men på ett bra sätt. Allt sker på autopilot. Det finns ingen plats för tankar då. Jag älskar det.
"Jag har typ en sak att berätta." Säger Leah försiktigt där jag, hon och Elsa sitter vid ett bord i korridoren. Elsa kollar upp på mig från sin mobil.
"Vad är det här för tröja?" Frågar hon och i ögonvrån ser jag hur Leah sjunker ihop i stolen. Elsa visar sin mobil för mig. Hon är inne på Instagram. På den där bilden jag la ut i helgen.
Oliviaaz
Hoppsan! Denna bild följer inte våra riktliner för innehåll. Försök att ta bort den eller ladda upp en annan bild för att fortsätta.
Gillas av prinzaugustt och 2 374 andra Oliviaaz 💚💚💚
Visa alla 637 kommentarer
Falk_leah.h Vackrast i världen Olivia❤️
Liaam.th Bro🙌🏻
Jag ler. Det är inte svårt att se trovärdig ut. Därför blir jag inte heller nervös av frågan. Det är Dantes tröja. Tröjan jag fick låna när vi städade skolan. Efter att jag hade puttat in honom i duschen och han sedan drog in mig under vattnet.
"Köpte den förra veckan. Visst är den snygg?" Svarar jag. Elsa kollar skeptiskt på mig och flinar.
"Hade inte Dante en sån där tröja förr?" Frågar hon. Jag rycker på axlarna.
"Vet inte. Det kanske han hade. Jag lägger inte märke till honom så värst mycket." Ljuger jag. Elsa flinar.
"Jo, jag kan säga med 100% säkerhet att han visst hade en sån tröja." Svarar hon. Jag flinar mot henne.
"Okej, stalker. Jag visste inte att du iakttog Dante så pass mycket att du minns varenda klädesplagg han äger." Säger jag. Elsa ger mig en sträng blick.
"Don't even go there!" Säger hon varnande. Jag skrattar lätt innan jag vänder mig mot Leah igen.
"Vad var det du skulle berätta?" Frågar jag. Elsa skrattar.
"Omg! Du bara byter ämne!" Utbrister hon. Jag skrattar åt henne.
"Nej. Berätta nu, Leah." Säger jag. Leah kollar ner i bordet.
"Nej, det var inget." Svarar hon med låg röst.
———
"Sourcream eller grillchips?" Frågar Dante där vi står framför chipshyllan inne på Ica. Jag ger honom en äcklad min.
"Sourcream så klart. Är du äcklig, eller?" Frågar jag. Han skrattar och kysser mig på huvudet.
"Jag vet att du inte tycker det." Svarar han. Jag himlar med ögonen men ett leende tränger igenom.
Vi fortsätter mot kassorna. Dantes mamma jobbar sent idag så jag och Dante blir ensamma hela kvällen. Därför ska vi lyxa till det. Vi har en episk filmkväll planerad framför oss.
Just när vi ska ställa oss i kön till kassan stelnar jag till. Bara några metrar framför mig står mamma tillsammans med Jonas. Hon kollar tillbaks på mig. Står still hon med. Om jag inte visste bättre hade jag trott att hon såg ledsen ut. Men jag vet att det inte är sanningen. Jag vet att hon inte saknar mig överhuvudtaget. Att hon inte alls vill ha tillbaks mig hemma.
Jonas vänder sig om och möter till slut min blick. Hans ögon smalnar och han ser sur ut. Han tar mamma i armen och drar med henne längre bort i affären. Mamma kollar bak på mig flera gånger, innan de försvinner bakom en hylla. Dante lägger sin hand på min rygg.
"Jag är ledsen, Olivia." Säger han med ett plågat ansikte. Jag kollar på honom och ler snett.
När varorna är betalda går vi till bilen. Vi sitter där, tysta, ett bra tag. Dante lägger en hand på mitt lår.
"Ska du inte prata med henne? Hon såg faktiskt ledsen ut." Säger han. Jag fnyser utan att kolla på honom.
"Du fattar visst ingenting. Mamma är allt annat än ledsen. Hon sa ju själv att hon inte vill ha mig hemma längre. Det här var hennes val." Svarar jag.
"Du har ju bara hört det från Jonas. Och Jonas är den största idioten som existerar. Du borde prata med henne." Säger han. Jag skakar på huvudet.
"Mamma bryr sig inte. Det har hon inte gjort sedan pappa lämnade oss. Hon varken älskar mig eller bryr sig om mig. Därför ska jag inte gå runt och inbilla mig saker. Min mamma är inte som din mamma, Dante." Svarar jag. Han suckar.
"Jag vill bara att du ska få det bättre. Du förtjänar bättre." Säger han. Jag svarar inte. För det finns inget jag skulle kunna svara. Till slut kollar jag på honom.
"Dante, jag vill inte att du ska fastna med mig. Du är ämnad för någon större än så. Du är ämnad för storhet, Dante. Det står skrivet i ditt öde." Säger jag med tom blick. Han kollar på mig ett bra tag. Söker svar i mina ögon. Svar på vad jag menar.
"Det är inte sant, Olivia. Jag är ämnad för dig, och det är det största som kommer hända mig. Om det är någon av oss som är ämnad för storhet så är det du." Säger han. Jag skakar på huvudet. Han säger bara så för att han tycker om mig. För att han undermedvetet känner sig tvungen att säga så. Men han måste kunna tänka klart. Tänka förbi den fantasibilden som är oss två.
"Jag har insett att jag kommer sluta upp som min mamma. Jag kommer vara fast här för resten av mitt liv. Fast med en man som inte älskar mig. Fast med honom för att jag inte skulle klara mig ekonomiskt annars. Jag är ämnad för det piss liv min mamma lever." Svarar jag. Dante sitter tyst. Svarar inte. Kollar inte på mig. Efter ett tag startar han motorn och lämnar parkeringen.
