Onsdag 21 oktober 2015
Med stressiga steg tar jag mig fram på gatan. Jag kom hem alldeles för sent igår. Inte konstigt att jag försov mig imorse. När jag väl vaknade ville jag egentligen bara ligga kvar i sängen. Men av någon oklar anledning bestämde jag mig för att gå upp ändå. När jag missade bussen förut ångrade jag genast det där dumma valet att dra till skolan idag. Det blir att gå 30 minuter till skolan istället för att vänta på nästa buss. Kul.
Jag och Dante var ute länge igår. Vi hade visst många konversationer att beta av. Det är så dumt egentligen. Jag kan verkligen inte sluta tänka på honom, och det äcklar mig. Det äcklar mig att jag inte äcklas när jag tänker på honom eller hör hans namn längre.
När jag har kommit halvvägs stannar en bil bredvid mig och vevar ner rutan. Till min förvåning är det Dante med ett brett flin på läpparna.
"Missat bussen, eller?" Frågar han. Jag ger honom en trött min.
"Mm." Svarar jag.
"Vill du kanske ha skjuts?" Frågar han. Utan att svara hoppar jag in i bilen och han kör iväg.
"Hur kommer det sig att du kör förbi här? Så vitt jag vet är inte det här på vägen mellan dig och skolan." Säger jag med ett flin. Han kollar på mig ett tag samtidigt som ett leende växer på hans läppar. Han rycker på axlarna.
"Just idag hade jag bara vägarna förbi." Svarar han. Jag kollar skeptiskt på honom.
"Så det var inte så att du typ kollade min snapkarta och såg att jag var hemma och bestämde dig för att skjutsa mig till skolan?" Frågar jag. Han skrattar.
"Jag vet inte vad du pratar om." Svarar han. Jag skrattar lätt och skakar på huvudet. Vilken idiot han är.
"Jag tar det som att du bekräftar min teori." Säger jag. "Så, Dante Lindhe offrar alltså att komma sent till skolan för min skull?" Frågar jag. Han flinar mot mig.
"Om du inte redan har fattat det så bryr jag mig inte så värst mycket om jag kommer i tid till en lektion." Svarar han. Jag kollar kränkt på honom.
"Så jag är inte speciell?" Frågar jag med en skämtsam ledsen röst. Han skrattar och kollar på mig en sekund innan han tittar på vägen igen.
"Vill du vara det?" Frågar han. Jag sitter tyst ett tag. Vill jag det?
"Kanske." Svarar jag. Han får avgöra själv om han ska tolka det seriöst eller inte. För helt ärligt vet jag inte ens själv om jag är seriös. "Är jag det? Speciell för dig?" Frågar jag med ett flin efter ett tag.
"På sätt och vis." Svarar han. Jag kollar frågande på honom.
"Vad ska det betyda?" Frågar jag. Han flinar mot mig.
"Det får du lista ut själv." Svarar han. Jag blir tyst av hans ord. Vadå lista ut själv? Hur ska jag göra det? Fast jag tror att jag egentligen vet svaret djupt inombords.
———
"Olivia!" Ropar någon bakom mig i korridoren. Jag vänder mig snabbt om och möts av Noel som joggar mot mig. Jag ler mot honom.
"Hej." Säger jag.
"Är det sant att du sov hos Dante igår?" Frågar han. Jag kollar konstigt på honom.
"Va? Nej." Svarar jag. Han ser fundersam ut.
"Inte? Folk snackar om att ni kom till skolan ihop idag." Säger han. Jag himlar med ögonen. Att folk ens orkar bry sig.
DU LÄSER
Sex - Dante Lindhe
Fanfiction"Olivia, jag bryr mig om dig mer än vad jag bryr mig om mig själv. Hellre att jag är olycklig än att du är det. Så om det innebar att du skulle må bättre om jag lät dig gå, var jag villig att göra det. Jag är villig att göra precis allt för dig." De...
