Sex - Dante Lindhe

85 - Dante

Torsdag 2 juni 2016
Det har varit rätt så jobbigt utan Olivia. Jag visste att hon betydde mycket för mig, men så här mycket trodde jag inte ens var möjligt. Den här gången känns det inte som att det kommer bli vi igen. Inte på ett långt, långt tag i alla fall.

Jag vet helt ärligt inte vem det ligger på att lösa det. Eller om det ens går att lösa det. Olivia låg med någon annan, och det är hennes grej att lösa. Men jag vet inte ens om hon såg något fel i det, så då vill hon kanske inte lösa det. Hon såg dock ångerfull ut i slutet av diskussionen innan vi avslutade allt. Men man vet aldrig med henne. Hon är omöjlig att läsa av.

För en månad sen var jag sur. Sur för att hon hade svikit mig. Sur för att jag inte ens fick ett förlåt. Men nu skiter jag nästan i om hon säger förlåt eller inte. Jag vill bara ha henne tillbaks. Få tillbaks det vi hade. Jag fungerar inte utan henne.

Men idag ska jag inte tänka på henne. Idag ska jag inte vara bitter. Idag ska jag vara glad. Idag ska jag äntligen ta studenten, som jag egentligen borde gjort förra året. Efter idag tar allt slut. Exakt allt. Men något nytt ska börja.

Det är kaos i skolans entré. Alla treor står samlade här i väntan på att få springa ut. Pratar med kompisar. Pratar om gamla minnen, förväntningar inför framtiden, eller bara vanliga saker. Jag, Ludwig, Noel och Valter står ihop. Efter idag blir det fullt fokus på musiken. Efter idag finns inget annat.

"När springer ni ut?" Frågar Ludwig mig. Jag ler.

"Först av oss." Svarar jag nöjt. "Så jag blir klar med den här skiten före er alla." Fortsätter jag. De skrattar.

"Fast vadå, vi springer ju ut direkt efter er." Säger Noel. Jag himlar med ögonen.

"Jaja." Svarar jag. Ludwig suckar.

"Och jag sist av oss då så klart." Säger han besviket. Vi skrattar.

"Oj, jävlar. Kolla på Olivia." Säger Valter och nickar bakom mig. Jag vänder mig om, och där står hon. Hon verkligen lyser idag. Mer än någonsin. Hennes ansikte är konstant prytt av det vackraste leendet jag nånsin sett. Hennes ögon glittrar. Det är som om det är ett ljus över henne som bara lyser över henne. Som om hela rummet är kolsvart men en enda stark lampa är riktad på henne.

"Kan alla i Sa13C samlas här!" Ropar någon så det ekar i hela rummet. Jag rycks tillbaks till verkligheten.

"Ses på andra sidan, kompisar." Säger jag och rör mig mot dörren ut från skolan där resten av min klass står samlad. Äntligen är den här skiten slut. Ingen mer skola för resten av mitt liv. Nu börjar livet på riktigt.

Olivias POV
Jag och Leah kollar på varandra där vi står framför dörren ut från skolan, redo att snart springa ut och lämna den här skolan och tiden i våra liv bakom oss för alltid. Vi ler. Låten vi ska springa ut till sätts på. "Ska vi?" Av Hov1. De släppte den inatt.

Jag vet inte vem, eller hur mycket, Ludwig mutade för att vi skulle ha deras låt. Ingen i klassen är särkilt nöjd med det. Men av någon konstig anledning lyckas alltid Ludwig få sin vilja igenom.

Dörrarna öppnas och vi springer ut. Alla skriker och skrattar. Det här är en av de bästa dagarna på länge, och den ska bli bättre. Alla ska på festen ikväll. Verkligen alla. Det ska bli maxat.

———

Jag kollar runt bland massan av folk. Föräldrar och syskon till alla som sprungit ut. Där. Där är dem. Mamma, Linus, Leon, Lukas och Lilly. Jag springer mot dem. Jag omfamnar Linus, lyfter upp honom i luften och snurrar ett varv. Han skrattar. Sedan kramar jag både Lukas och Leon i en och samma kram. Jag lyfter upp Lilly i min famn och pussar henne på kinden. Hon skrattar också. Min familj har nog aldrig sett så här glad ut. Jag kollar på mamma. Hennes ögon är fyllda av vatten. Som om hon kommer börja gråta vilken sekund som helst. Jag omfamnar henne.

"Jag är så stolt över dig." Viskar hon. Jag släpper henne och ler. Hon torkar snabbt en tår från sin kind. Sedan ändras hennes ansikte till ett mer spänt. "Olivia, det är en till som är här." Säger hon osäkert. Jag kollar konstigt på henne.

"Vem då?" Frågar jag. Hon suckar.

"Din pappa." Säger hon med låg röst. Nästan som om hon är rädd för orden. Jag känner mig genast konstig. Tom, men ändå full. Ångest, men ändå lycka, lättnad.

"Vart är han?" Frågar jag.

"Han står lite längre bort." Säger hon och nickar bakom mig. Jag vänder mig om. Ungefär 20 meter bort står han. Han kollar på mig. Han ser osäker ut. Sakta rör jag mig mot honom. Försiktigt. Jag stannar framför honom. Han gör ett ansträngt leende innan han snabbt omfamnar mig.

"Du har blivit så stor nu." Säger han. Det låter som att han gråter. Jag kramar honom tillbaks, trots att jag kanske inte borde. Det blir en lång kram. En kram som nästan tar ikapp alla år han har missat. En kram som ersätter alla kramar som aldrig blev av. Även jag gråter nu.

"Du har missat så mycket, pappa." Säger jag. Han drar mig närmre.

"Jag har missat allt." Svarar han. Jag sjunker in i hans famn, precis så som jag brukade göra som barn. Den känslan kommer tillbaks till mig. Känslan av pappas kramar. Tryggheten de gav mig. Det känns nästan som förr igen. Som när min pappa var mitt allt. Som när han var min största förebild och allt jag ville bli. Som innan han blev allt jag inte ville bli.

Men även fast allt känns bra nu, att allt känns som förr, att allt känns förlåtet, kan jag aldrig förlåta honom. Vi kommer aldrig kunna ta ikapp de åren. Han missade större delen av min uppväxt, och det kommer aldrig gå att få tillbaks. Men för nu vill jag låtsas som att allt är bra. Nu vill jag låtsas som att han aldrig lämnade. Jag vill låtsas som att den här stunden är vad den var menad att bli om han bara hade stannat. Jag vill låtsas ha en pappa för en stund. Så jag kommer göra det. Bara för idag.

Dantes POV
Mamma har inte kunnat sluta le, och gråta samtidigt, sen jag ställde mig här med henne. Hon har kramat mig minst tusen gånger.

"Du är ju vuxen nu." Säger hon för hundrade gången. Jag skrattar.

"Ja, och det har jag varit i två år redan." Säger jag med ett flin. Hon ger mig en trött blick.

"Visst. Men nu är du vuxen på riktigt." Säger hon. Jag skrattar.

"Absolut." Svarar jag. Hennes blick fastnar på något bakom mig. Hon rynkar ögonbrynen.

"Är det där Olivia?" Frågar hon. Jag kollar bakom mig. Och mycket riktigt så är det hon. Hon står med någon man. Jag har aldrig sett honom tidigare. Det ser ut som att hon gråter. Jag tror ingen har sett Olivia gråta tidigare. "Är det Michael hon står med?" Frågar mamma. Jag kollar konstigt på henne.

"Vem fuck är Michael?" Frågar jag.

"Hennes pappa." Svarar hon utan att släppa Olivia med blicken. Jag kollar chockat på henne, och sedan på Olivia och hennes pappa. Vad gör han här? Har han flugit hela vägen från USA för att se Olivias student? Mamma tar tag i min arm.

"Kom, vi går och pratar med henne." Säger hon glatt och börjar gå. Jag stannar henne.

"Nej!" Utbrister jag. "Inte en chans." Fortsätter jag. Hon ger mig en trött blick.

"Du kanske inte vill prata med henne men jag tänker göra det i alla fall." Säger hon och börjar gå igen. Jag tar tag i henne.

"Mamma, nej." Säger jag allvarligt. Jag suckar. "Snälla, gör inte det." Fortsätter jag. Hon suckar.

"Nej, nej. Okej då." Svarar hon besviket. Jag slänger en sista blick åt Olivias håll. Hon möter min blick. Ett pirr går genom kroppen. Hon ler. Pirret växer. Jag kommer explodera. Jag ler tillbaks. Försiktigt. Så försiktigt man kan.