Sex - Dante Lindhe

51 - Olivia

Måndag 30 november 2015
Jag ler för mig själv där jag går på trottoaren på gatan. Dante släppte precis av mig. Då mamma och Jonas är hemma får han släppa av mig en bit bort men det gör inget. Jag vet helt ärligt inte varför jag ler. Jag bara gör det. Det bli så nuförtiden. Jag känner mig faktiskt lycklig för en gång skull. Som om allt det mörka är bortglömt. För nu i alla fall.

Jag fattar knappt hur jag och Dante har lyckats hålla allt hemligt. Förmodligen för att vi båda är bra skådespelare. Det blir så med folk som oss. När man måste ljuga hela tiden och alltid visa sig tuff blir man till slut en så bra lögnare att man inte märker av sina lögner själv.

Vi är med varandra i princip varje dag. Det är någon märklig slags dragningskraft mellan oss som gör det omöjligt för oss att vara ifrån varandra. Jag skyller allt vårat skolkande på det. Vi kan helt enkelt inte vara ifrån varandra i längre än en dag.

Jag försöker att inte tänka på det. Tänka på hur jag känner. Det hade bara förstört allting. Just nu är jag lycklig och det vore bara onödigt att förstöra det genom att bli förvirrad av alla dessa nya känslor jag känner.

Jag öppnar ytterdörren och kliver in i hallen.

"Hej!" Ropar jag in i huset. Inget svar. Jag suckar och himlar med ögonen samtidigt som jag tar av mig skorna och slänger jackan på stolen i hallen. Jag ska just gå uppför trappan när mamma ropar på mig från vardagsrummet.

"Olivia." Hon låter allvarlig. Återigen himlar jag med ögonen, innan jag går dit.

"Vad..." Jag avbryter mig själv. Jag blir helt paff. Tom på luft. I soffan sitter pappa. Pappa som jag inte sett sedan jag var 7 år. Jag stirrar på honom med vidöppna ögon. Han ler försiktigt mot mig.

"Hej, älskling." Säger han. Jag bara skakar på huvudet innan jag snabbt vänder mig om och rusar upp på övervåningen.

"Olivia!" Ropar mamma efter mig. Jag hör pappa sucka högt innan jag går in på mitt rum och slänger mig i sängen.

Vad gör han här? Han har inte "haft tid" att träffa mig på 11 år och nu sitter han helt plötsligt i mitt vardagsrum. Jag måste drömma. Han ska vara i USA.

Jag sluter ögonen och försöker att lugna min andning. Jag hade glömt hur han ser ut. Hans röst har jag ju hört genom telefon några enstaka gånger men hans ansikte har varit helt suddigt i mitt huvud när jag tänkt på honom. Det enda jag egentligen minns är hans doft. De säger ju att dofter är det man glömmer av sist. Och efter snart 12 år kan jag fortfarande tänka tillbaks på hur han luktar och känna mitt hjärta svida till lite grann.

"Olivia?" Säger en försiktig röst. Jag öppnar ögonen och ser pappa stå i dörröppningen. Jag bara kollar på honom. Livrädd för att det ska vara en dröm, men samtidigt livrädd för att det ska vara verklighet. Jag vänder bort blicken. Han sätter sig bredvid mig och lägger en hand på min rygg.

"Vad stor du har blivit." Börjar han. "Och vacker. Men det visste jag hela tiden att du skulle bli." Tillägger han. Jag skakar bort hans hand från mig och kollar på honom. Han ser sårad ut, men han försöker ändå le.

"Vad gör du här?" Frågar jag spydigt. Jag måste låta arg. Han får inte tro att han kan komma tillbaks i mitt liv hur som helst och att jag ska glömma att han lämnade mig.

"Jag är här för att träffa dig." Svarar han. Jag fnyser.

"Det är du inte alls det. Varför är du här?" Säger jag. Han suckar.

"Jag kom hit för att träffa mina föräldrar. Men jag tänkte passa på att träffa dig också." Svarar han. Jag kollar på honom ett tag. Försöker leta efter sanningen i hans ögon.